Willy Björkman

Publicerad i Allers

Han är bara en tvärhand hög, har händer som dasslock och ett hjärta så stort att det finns plats för alla.

Willy Björkman blev svenska folkets hjälte när han snubblade sig fram till semifinal i ”Let´s dance” i TV 4 i vintras.

– Jag fattar fortfarande inte hur det gick till, säger Willy den här dagen när sommaren inte kan bestämma sig och det duggar från den grå himlen.

Han kliver in på ett konditori på Odengatan i Stockholm, beställer in kaffe och kanelbulle och säger att livet är rätt schysst just nu.

– Kanon, säger han. Men så är jag ju en rätt glad snubbe.

Skrattet är aldrig långt borta. Willy har alltid en kul kommentar på lut och låter som en söderkis i en gammal svensk film när han snackar. Rapp i truten och buspojksglimten i ögat.

– Livet är rätt okej fast jag hade en barndom som var rena Bergman-filmen, säger Willy och undrar om han kan få påtår.

Bakom skrattet och det charmiga södertugget döljer sig en man som fått sina törnar i livet. Exklusivt för Allers berättar han nu om sorgen i sitt liv, sin oro och varför han är livrädd för relationer.

Jodå. Clowner gråter också. Fast vår Willy försöker bita ihop.

– Vadårå? Man kan ju inte gå omkring och gnälla, säger Willy. Det är som det är. Skiten finns där och det går inte att ändra på.

Men berättar gör han, och under den långa påtåren växer en bild fram av en man som orkade och vågade att välja glädjen trots att livet for fram hårt med honom när han var liten.

Willy föddes på Bondegatan på Söder i Stockholm 4 augusti 1946 och var knappt året gammal när familjen flyttade till den nya förorten Aspudden, sydväst om stan.

– Vi bodde i en tvåa och farsan jobbade på Asea Kabel och sedan på en bensinmack. Morsan jobbade på LM Ericsson och det var mormor som kom hem till oss och tog hand om brorsan och mig. Hon var en hård kärring, säger Willy.

– På sommarlovet skickades jag till en bonde i Småland som sommarbarn. Du vet, en namnlapp på väskan och en kring halsen och sedan blev jag satt på tåget ner. Då var man inte kaxig, det kändes jäkligt ensamt. Fast det var rätt okej efter ett tag på bondgården.

När Willy var tio år dog hans åtta år äldre bror Leif av en hjärntumör.

– Morsan och farsan snackade aldrig om hans sjukdom. Det var så på den tiden. Jag var bara en grabb och fattade inte så mycket men jag minns att jag bestämde mig för att inte gråta på begravningen. Tuffa killar gråter inte, du vet, så där satt jag på begravningen och bet ihop.

Saknar du honom?

– Jag vet inte vad jag ska svara. Klart jag tänker på honom, men jag var ju bara tio år när han dog och hann aldrig riktigt lära känna honom, det var ju åtta år mellan oss.

Efter sonens död fick Willys pappa problem med spriten.

– Farsan tog stryk i skallen när brorsan dog. Han började kröka på heltid och blev jäkligt konstig. Han var en rätt tungsint snubbe, en betongskalle. Men när han söp blev han en blyklump och snackade underligt. Jag hajade ingenting och var mest skraj. Det var rätt konstig stämning hemma när farsan blev så där.

Willy skjuter upp baseballkepsen i pannan och när han tittar ut på regnvåta Odengatan är det som han ser sin deprimerade pappa sitta hemma i fåtöljen i Aspudden och muttra. Willy blir allvarlig och eftertänksam.

– Min morsa fick ta all skit från honom. Jag fattar inte hur hon stod ut. Men så var hon också en riktig guldmorsa, säger Willy.

När Willy var 20 år halkade hon på en isfläck i en trappa och slog i huvudet så illa att hon låg i koma två månader. Ungefär i samma veva blev hans pappa inlagd på sjukhus.

– Jag hälsade på henne hela tiden. Det sägs ju att man ska snacka med de som ligger i koma och jag surrade på. Jag vet inte, men jag tror hon hörde, fastän det knappt var något liv i henne. Det gjorde ont att se henne ligga där.

Willys pappa dog innan hans mamma vaknade upp ur koman. Willy gjorde allt för att hon skulle bli frisk. Flera gånger hämtade henne med sin amerikanare och tog med henne på en biltur.

– De surrade om färdtjänst och sådant där, men det där fixade jag själv, säger han.

Willys mamma orkade inte länge till. Inom loppet av ett år förlorade Willy båda sina föräldrar.

– Jag saknar morsan och tänker ofta på henne. Fastän det var tufft var hon nästan alltid glad. Jag måste bara berätta en grej. Jag var polare med några raggare och en gång ringde de på hemma hos oss. Jag var inte hemma men morsan bjöd in dem på kaffe. Sådan var hon och jag tror jag fått min positiva livssyn från henne.

Han säger att han aldrig åker till kyrkogården, för han tycker det är ”rätt meningslöst att stå och stirra på en jäkla sten”.

Willy kommer ihåg ändå. Hon finns ju där i hans stora hjärta hela tiden, men hemma i ettan i Högdalen söder om Stockholm har han en vas som var hans mammas och det är hans minnespryl: han kollar på den och tänker på henne.

Willy säger att livet blivit rätt bra, fast han egentligen är en rätt orolig själ. Han har alltid haft svårt att sova.

– Jag har varit orolig ända sedan jag var liten. Jag sover jättedåligt, någon timme i taget så där. Den där oron från barndomen sitter i. Jag har alltid varit rastlös men det börjar bli lite bättre.

När Willy vaknar på nätterna brukar han sätta sig vid sina keyboards och spela. Det skingrar tankarna och vill det sig blir det en ny låt. För Willy är inte bara snickare och fixare och dansare. Han är musiker också.

På 1960-talet bildade han popbandet Greyhounds som var på vippen att hamna på Tio-I-Topp. När Benny Andersson lämnade Hep Stars och gruppen bytte namn till Gummibandet hoppade han in som keyboardist.

Nu har han spelat in en platta med egna låtar och då och då är han ute och spelar med Kristin Anmark och Jennie Ferrix.

– Jennie är…ja, vad ska man säga? Jag hängde ihop med hennes morsa ”Nulle” när vi var unga. Det blev slut men vi har alltid varit kanonvänner. Hon fick fem ungar och jag har blivit någon slags extrafarsa till dem.

Willy gillar att ”hänga med kids”, som han uttrycker det. Flera gånger har han hjälpt unga tjejer och killar som haft det lite jobbigt.

– Äh, det är inget märkvärdigt, säger han. Ungar verkar dras till mig och jag försöker bara vara schysst. Nej, det har inget med socialen eller något sådant att göra. Vi blir polare, bara.

– Jag träffade på en ung kille för två år sedan på en filminspelning. Alla sade att han var stökig. Men vi började att snacka och det var ju inget fel på honom. Vi funkade skitbra ihop. Han var hur cool som helst.

Willy säger att det handlar om sunt förnuft. Ta sig tid. Lyssna och just bara vara schysst.

– Flera unga tjejer och killar som varit sköra har tytt sig till mig. De har mått skit för att ingen brytt sig om dem. Jag lyssnar på dem, vi snackar lite och gör kul prylar ihop. Sedan brukar det lösa sig. Jag vet inte, men jag är nog inte som andra vuxna.

Kommer det här från din uppväxt? Gör du tvärtemot vad din farsa gjorde?

– Nej, inte så. Men när jag började knega i tonåren fanns det en massa gubbar som behandlade mig som en i gänget och jag tror det sitter i.

Men det där med relationer till kvinnmor har aldrig riktigt fungerat för Willy. Han charmade massor av damer när han snubblade runt i ”Let´s dance” och säger att han fått en del skamliga förslag.

Men ryktet säger att han är en inbiten ungkarl.

– Ja, jo…så kan man väl säga. Kommer det någon kärring och pratar om relationer och sådant där åker hon ut. Det får inte bli för allvarligt. Relationer för mig är manchesterbrallor och käka morötter. Jag håller mig borta från sådant.

Men man ska aldrig säga aldrig. Eller hur, Willy?

– Näe, så är det väl. Dyker det upp något tjusigt får man väl se.

Han är superkändis idag, snickaren från ”Bygglov”på TV 4, som gick ända till semifinal i ”Let´s dance”.

– Jag sa nej på rot när TV 4 ringde. Dansa i tv? Inte en chans. Men de gav sig inte och tjatade och tjatade. Okej då, tänkte jag. Jag sa ja och tänkte, att de får skylla sig själva.

Willy dansade tillsammans med proffset Charlotte Sinclair och hans steg och snedsteg gjorde honom till folkets favorit. Facebook-gruppen ”Rädda Willy” startade och han hängde kvar vecka efter vecka.

– Folk verkar gilla mig, säger Willy med ett klurigt leende. Fast jag ser ut som en frispark.

Gillar? Han är svensk superkändis och livet är en räkmacka med extra allt. Han gör en platta, var med i ”Fångarna på fortet”, snickrar i ”Bygglov” och gjorde ”Sommarpärlan” i TV 4 tillsammans med Elin Kling.

”Bygglov” kommer tillbaka med tio nya program 2011. Första programmet sänds andra veckan i januari, och ryktena säger att Willy visar rumpan i ett av programmen.

– Det stämmer, säger han. Vi rev bort en massa bast när vi byggde om och då gjorde jag en bastkjol fast den täckte inte allt. Så jag viker ut mig. Victoria Silvstedt och jag, du vet.

Det blir inte mycket fritid för Willy just nu. Men så fort han får några timmar njuter han av att dra iväg på sin motorcykel. Han äger en MV Augusta F4 på 750 kubik.

– En värstinghoj. Det var mina ungar, som jag kallar dem, som beställde den åt mig. Jag visste ingenting. Sedan kom den och då var det bara att pynta. 150 000 spänn. Men det är det värt.

Willy gasar på. Full fart genom livet med mamma i hjärtat och buspojksglimten i ögat.

Kommentarer inaktiverade.