Göran Ragnerstam

Publicerad i Allers

Han är skådisen med Det Ansiktet.

Nämn hans namn och de flesta skakar på huvudet. ”Näe, honom har jag aldrig hört talas om”. Men visa en bild på honom och reaktionen blir: ”Ja, men det är ju han”.

– Perfekt, säger Göran Ragnerstam. Då har jag lyckats. Folk känner igen mig från mina roller. Jag vill inte bli allmängods och har hållit mig borta från den här kändisgrejen.

Göran Ragnerstam gör sina roller och sedan ligger han lågt. Han är inte mycket för prata om sig själv eller sin familj, men nu gör han ett undantag för Allers.

– Jag är en mycket privat person, det får räcka med att visa upp sig på scen, film eller i tv, säger han.

Men det är dags att lära känna Göran Ragnerstam bakom alla de fantastiska roller han gjort: allt från huvudrollerna i Shakespeares ”Richard III” och Molieres ”Tartuffe” på Göteborgs Stadsteater, till filmrollerna i ”Kopps” eller ”Suxxess”, som han fick en Guldbagge för, till tv-rollerna i ”En fråga om liv och död”, Norén-pjäserna och nu senast när spelade en mycket speciell psykolog i ”Graven” och ”Morden”på SVT.

– ”En fråga om liv och död” är det bästa jag gjort, om jag nu tvingas välja, säger Göran.

Men rollen som psykologen Claes Grimme i ”Graven och ”Morden” har också gjort honom till något av kultfigur, främst tack vare alla hans dräpande och cyniska kommentarer.

– Claes Grimme var kul att göra. Jag gjorde om honom helt. I originalmanuset var han lite sjabbig, så där. Jag ville att han skulle vara snobb, lite förmer. Armani- och Boss-kläder. När jag sedan hittade de där glasögonen satt han som gjuten, det var bara att köra.

Göran, som fyllde 52 i november 2009 och är en av Sveriges bästa skådespelare, kliver in på klassiska Kvarnen på Söder i Stockholm iklädd i en stor täckjacka, en stickad tröja, träningsbrallor och kraftiga joggingdojor. Han har gått från huset i Järla i Nacka till Medborgarplatsen.

– Det tog en och en halv timme. Man måste ju röra på sig, säger Göran och beställer in pocherad torsk med färskriven pepparrot.

Måste är ordet. 2004 fick han en hjärtinfarkt och nu promenerar han för livet. Efter den där tjyvsmällen var han tvungen att tänka om. Mera motion, mindre jobb och bort med stressen.

– Jag höll på att stryka med, säger Göran. Det var inte långt ifrån…det kunde tagit slut där. Touch and go, som man säger.

Göran svävade mellan liv och död den där natten på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Läkarna genomförde en så kallad ballongsprängning och två veckor senare stod han på en teaterscen igen.

-Jag skulle gjort huvudrollen men jag bad att få en biroll istället, säger Göran.

Han säger att han ”tjänade ihop” till hjärtinfarkten: han jobbade för mycket och nonchalerade varningssignalerna.

– Någon gång 2002 fick jag halsfluss. Jag fick ställa in en kväll men tack vare penicillinet kände jag mig okej dagen därpå och spelade. Det skulle jag inte gjort.

Göran fick blodförgiftning. Men snart var han igång igen: teater, film och så inspelningen av ”Graven” 2003. Där fick han en varningssignal som var rena mistluren.

– Det är en scen med en ung grabb som Claes Grimme förhört. Grabben blir så knäckt att han hänger sig. Jag springer ner till stranden, skär ner honom och släpar honom genom sankmarken. Scenen gjordes i en 15 minuter lång tagning med två kameror och jag fick riktigt ont i bröstet. Jag var helt färdig efteråt, berättar . Göran.

Göran körde på. Värken gick över och han mådde okej. Men vad han inte visste då var att han i fått en förträngning i ett blodkärl i hjärtat.

Det fick han reda på ett år senare. Med besked.

– Jag var på vårt lantställe på Orust och skulle dra upp vår grabbs optimistjolle. Då fick jag så ont i bröstet att jag höll på att tuppa av. Jag ringde en granne som kom över. Han körde mig till sjukhuset i Uddevalla och skrek åt mig hela tiden: ”Håll dig vaken, Göran. För fan, snacka med mig!”

Det blev ambulanstransport i ilfart från Uddevalla till Sahlgrenska sjukhuset.

– När de slog på blåljusen och sirenerna fattade jag att det var allvar. Jag blev livrädd. Vilken helvetes dödsångest. Jag tänkte, att nu är det kört.

Två dagar senare vaknade han upp. Ballongsprängningen räddade hans liv. Hans transporterades med helikopter till Karolinska och fick stanna två dagar innan han skrevs ut.

– Det här med hjärtproblem ligger i släkten. Farsan dog i hjärtinfarkt och morsan opererades för hjärtat, säger Göran. Jag fattade att jag var tvungen att varva ner och börja ta hand om mig.

Han motionerar och äter nyttigare. Nu är han tretton kilo lättare. Sedan har han lärt sig att säga nej. Inga fler dubbelbokningar, som att spela in film på dagarna och stå på teaterscenen på kvällen.

– Jag tar aldrig två jobb samtidigt. Nu har jag varit med i så många år att jag vågar tacka nej. Förr var jag ju rädd att telefonen skulle sluta ringa om jag nobbade ett jobb. Nu försöker jag ha is i magen.

När vi träffas har han en ledig period. Han sover länge på morgarna. Promenerar. Umgås med fru Carina och barnen Matilda och Axel.

– Förra året var intensivt. Jag gjorde huvudrollen i ”Hållplats” på Stadsteatern i Stockholm med Mats Ek som regissör och det var en utmaning. Jag dansade ju på scenen.

Hur ser 2010 ut? Göran har flera produktioner ”på gång”, men eftersom inga kontrakt är underskrivna när vi ses på Kvarnen, vill han inte avslöja något.

– Nej, man ska inte snacka för mycket. Men det jag ser fram mot mest i år är resan till USA i slutet av sommaren. Jag och två polare ska åka till New Orleans, Memphis, Las Vegas och San Francisco. Jag ska faktiskt träffa lite filmfolk i Las Vegas. Vi får väl se om det blir något projekt.

Aha, Hollywood?

– Nej, du. Kanske några independentfilmer.

Han gillar USA och har faktiskt bott i Seattle en tid som utbytesstudent. Göran föddes på Skånegatan på Söder i Stockholm, men familjen flyttade sedan till Vällingby. Han och hans tvillingbror Magnus flyttade hemifrån till en tvåa i Husby, där faktiskt Magnus fortfarande bor kvar.

Göran gick på Scenskolan i Malmö mellan 1981 och 1986 och snart började rollerna att komma. Idag är han väletablerad, och har faktiskt hittat en egen liten nisch i skådespelar-Sverige.

Han spelar udda typer. Egna, lite konstiga figurer. Ibland rent psykopatiska. Som kvinnomördaren i ”Skuggpojkarna” eller när han gestaltade Skandia-direktören Lars-Eric Pettersson i ”Fallet”.

Det är något med hans blick, säger alla. De där iskalla ögonen som ser rakt igenom en. Ett ansikte som i vissa roller ser ut som vore det hugget i sten.

– Har man lyckats ett par gånger att spela inte helt normala människor, om man säger så, får man flera sådana roller. Men jag gillar att spela udda figurer, det är intressant att försöka tränga in i deras psyke, säger Göran.

Hur gör du för att hitta karaktären?

– Jag analyserar personen objektivt och skapar mig en bild av deras tankemönster. Jag kan inte bara lita till manuset eller regissören, jag måste ta ett eget ansvar för rollen.

När han erbjöds rollen som läkaren i ”En fråga om liv och död” gick han sida vid sida med en läkare på St. Görans sjukhus i Stockholm i tre dygn. Tv-dramat i två delar handlar om läkaren som blir vittne till ett mord, polisanmäler det och sedan blir jagad och hotad av förövarna honom till som vill skrämma honom till tystnad.

– Rättsrötan är ett av våra största problem, säger Göran. Folk vågar inte vittna eftersom de blivit hotade. Det är en cancersvulst i samhället som måste bort.

Det brinner till i ögonen. Blicken blir ännu intensivare när han pratar om det han tycker är orättvist i samhället.

– Pensionssystemet är en bluff, de lurar oss på pengar. Sedan blir jag rasande på att man behandlar de svaga i samhället på ett förnedrande sätt, säger han.

Men han blir desto gladare när vi pratar om hans fru Carina Boberg och deras två barn.

– Carina och jag gifte oss 2007, men vi har varit ihop sedan 1986. Nu har hon spelat i ”Sista dansen” på Göteborgs stadsteater ett bra tag och börjar repetera ”Hantverkarna” därnere. Hon är veckopendlare, som det heter, men det fungerar bra.

Ungarna bor fortfarande hemma, fast Matilda är 23 och Axel är 18. Inga problem, tycker Göran, som entusiastiskt berättar att Axel är på gång att bli trummis i ett ”schysst band”.

Filmroller. Tv-serier. Stora teaterroller. Guldbaggen. Drömmar om ännu större roller. Visst, det är viktigt.

Men det finns något som är mycket viktigare.

Hammarby. Han älskar fotboll och Bajen.

– Jag grät när vi åkte ur Allsvenskan i höstas. Men det är bara att bita ihop. Man är ju bajare och rätt härdad. Det gör ont ibland att älska den här klubben.

Han tittar runt inne på Kvarnen där Hammarby IF:s klubbmärkte hänger vid ingången och väggarna är fulla av porträtt på Nacka Skoglund och andra Bajen-legender.

– Men vad då? Vi tog ju SM-guld 2001. Då festade jag till fyra på morgonen. Sedan kom jag på att jag skulle spela i Kiruna dagen där på. Jag var inte så värst pigg när jag klev på flygplanet.

Kommentarer inaktiverade.