Bengt Palmers

Publicerad i Allers

Guldskivorna och utmärkelser trängs hemma i huset på Lidingö. Huvudet är fullt av historier från ett liv med musiken.

Bengt Palmers, 63, häller upp kaffe och berättar hur det gick till när han blev ett stort kapitel i svensk musikhistoria.

– En slump, säger han på altanen till huset på Lidingö och stoppar sin slitna kantstötta favoritpipa med Greve Hamiltons Blandning. Sedan jobbade jag stenhårt för att pappa skulle bli stolt över mig.

Han tittar ut över Lilla Värtan, där solen får vattnet att glittra, och tanken vandrar iväg till det svåra. Till pappa. Till hur Bengt ville att pappa skulle tycka att det han gjorde var bra. Till sorgen.

Bengts pappa tog livet av sig, och Bengt, som har så mycket roligt i sig och annars skrattar så mycket, samlar sig för att hitta de rätta orden. Han, som så lätt hittat orden i sina musiktexter och sina filmmanus, blir sammanbiten och eftertänksam när han beskriver känslan.

– Pappa var min idol och det är ett stort hål här inne, säger Bengt och lägger handen på bröstet.

Bengt Palmers var med om att skriva historia när han producerade ”Hooked on a feeling” med Björn Skifs och sedan lanserade låten i USA. Ooo-ga-chacka, Ooo-ga-ooo-ga-ooo-ga-chacka…”Hooked on a feeling” var den första låten med en svensk artist som blev etta på amerikanska topplistan.

”Hooked on a feeling”. Fast i en känsla. Det är Bengt Palmers.

– Jag saknar min pappa och…jag vet inte hur ska uttrycka det…jag pratar med honom fortfarande. Lite så där tyst för mig själv. Han är med mig på något sätt.

Bengt Palmers är en av Sveriges mest framgångsrika låtskrivare och producent genom tiderna. Han har också skrivit en rad filmmanus. Bengt har samarbetat tätt med Björn Skifs som producent och låtskrivare. Förutom att producera den miljonsäljande klassikern ”Hooked on a feeling” har Bengt skrivit den eviga schlagerdängan ”Michelangelo”. Samarbetet med Harpo ledde till världssuccén ”Movie Star”.

Listan kan göras hur lång som helst, och den börjar 1969 då Bengt som 20-åring började karriären med att skriva pophistoria: en vecka låg två låtar han producerat etta och tvåa på Tio-I-Topp.

– Jag tror pappa var stolt, säger han.

För Bengt säger utan omsvep att anledningen till att han arbetade så hårt, slet nätterna igenom i inspelningsstudior och hur han ständigt tänkte ut arrangemang och låttexter, var för pappas skull.

– Det började redan i skolan, säger Bengt. Jag var en plugghäst som ville få bra betyg att visa upp för pappa. Sedan har den känslan följt med när jag kom in i musikbranschen. Jag ville visa pappa att jag var duktig.

Bengt häller upp lite mer kaffe på altanen till det vackra huset på Lidingö. Carina, hans fru sedan 15 år, ska iväg på ett ärende och ger Bengt en puss på kinden innan hon åker.

– Vi träffades 1991. Jag hjälpte till att sätta upp en show på Börsen där Carina jobbade som restaurangchef. Jag kände att det fanns något mellan oss, det pirrade men hon är 15 år yngre än jag och jag trodde inte jag hade en chans, säger Bengt.

Men efter genrepet sa Carina att hon ville snacka med Bengt. De satt mitt emot varandra i ett kontorsrum och Carina frågade om Bengt inte fattade någonting.

– Jag svarade, att det gör jag nog inte. Då sa hon att det var meningen att vi skulle vara tillsammans och bilda familj. Tio dagar efter premiären i mars 1992 flyttade vi ihop.

Bengts ansikte spricker upp i ett stort leende efter Carinas puss. Sedan tar han ett bloss på snuggan, blir allvarlig och fortsätter berätta om pappa.

– Han var min idol för att han…ja, för att han var min pappa. Jag såg upp till honom, respekterade honom och ville ha hans bekräftelse. Ett erkännande.

Fick du det?

– Jo då. Jag vet att han var stolt över mig. Det hände att han sa att jag var bra och kramade mig. Men det var en sådan där grabbkram, du vet. En handskakning och en kram med ena armen. Fast det räckte så bra, för då visste jag vad han kände.

Bengts pappa begick självmord på våren 1979 och det var Bengt som hittade honom i lägenheten i Blåsut i södra Stockholm. Där, i Bengts barndomshem där han lyssnade på pappas stenkakor med Benny Gooodmans Orkester, Andrew Sister och Frank Sinatra låg Lennart Palmers död på sängen. Bredvid honom på nattygsbordet stod en tom pillerburk som innehållit sömntabletter.

– Mamma ringde mig från sommarstället och sa att pappa åkt in till Blåsut för att ta ett bad men när han dröjde ringde hon om och om igen utan att få något svar, berättar Bengt.

Mamma Maj-Britt och Bengt hade fog för sin oro: Lennart försökte ta livet av sig strax efter nyår 1974 med en överdos sömntabletter, och nu befarade de det värsta.

– Jag åkte dit så fort jag kunde. Nu stod jag vid sängen. Hans ögon var öppna men de rörde sig inte. Telefonen ringde men jag svarade inte för jag visste att det var mamma. Pappa var död…jag blev förbannad, frustrerad, ledsen. Det var ett virrvarr av känslor.

Bengt säger nu att han förstår att hans pappa inte orkade längre. 1969 skulle han kliva ner i sin lilla båt, fastnade i en tross på bryggan och föll handlöst rakt ner i en sittbräda i båten. Skuldran tog smällen.

– Läkarna försökte med allt men pappa blev aldrig av med värken. Han hade konstant smärta i elva år och blev mer och mer deprimerad. Men pappa var inte sådan som gnällde. Det var locket på. Men det hände att jag såg honom gråta av smärta.

Bengt var så förkrossad av sorg att han knappt visste var han skulle ta vägen. Han säger att han drack lite för mycket whisky en tid efteråt och att han började röka pipa.

– Idiotiskt att börja röka när man är 31, men det dämpade ångesten, säger Bengt och fingrar på Greve Hamiltons Blandning-paketet.

Han har funderat mycket över pappans självmord och undrar hur mycket pappans uppväxt spelade in. Bengts farfar tog livet av sig när Bengts pappa var 16 och hans farmor när han var 18.

– Det är en tuff uppväxt. Pappa bet ihop och kämpade. Han hade svårt att prata om känslor, säger Bengt.

Bengt är enda barnet i familjen Palmers. Två år innan han föddes fick hans mamma en son som var dödfödd.

– Jag växte upp med så mycket kärlek, säger Bengt. Mammas och pappas äktenskap var så fullt av kärlek och jag tror aldrig jag hörde dem säga ett ont ord till varandra.

Pappa Lennart var handelsresande i gardiner och blev så småningom delägare i Gardinaktiebolaget. Han var bortrest i veckorna och kom hem sent på lördagseftermiddagarna.

– Jag lyssnade på pappas skivor i veckorna. Det fick mig att känna en slags samhörighet med honom och det var där mitt musikintresse började.

Musikintresset blev en passion och passionen blev Bengts yrke. Som av en slump, som han säger, och det är därför han döpt sin självbiografi, som kom ut i somras, till ”Slumpens skördar”.

Vid 20 års ålder var han redan ett tungt namn i branschen efter veckan då han härskade på Tio-I-Topp.

– Jag har fått en fantastisk karriär. Jag fick vara med om när Björn Skifs blev etta på USA-listan sedan jag insisterat på att ”Hooked on a feeling” skulle ges ut i USA. Jag fick framgången med ”Michelangelo”, filmmusiken och chansen att skriva manus.

Fick?

– Ja. Fick. Jag säger så. Jag fattar fortfarande inte att det gått så bra och jag undrar fortfarande när det är dags att kamma sig och skaffa ett riktigt jobb…

Bengts mamma Maj-Britt dog för elva år sedan, bara två månader efter att hon fått besked att hon hade en tumör på tjocktarmen.

– Mamma var fantastisk, säger Bengt. När jag var liten var jag ju mest med mamma och hon lärde mig läsa, skriva och räkna innan jag började skolan.

Självbiografin ”Slumpens skördar” är skriven och utgiven. Nu arbetar Bengt med flera manus: filmkomedin ”Dancing Queens”, som han skriver tillsammans med Ola Salos storebror Jakob Skarin och ”Scenmusikalen: Sällskapsresan”, där Lasse Åberg gav tillstånd att göra musikal av den klassiska charterresan till Kanarieöarna.

Han har också börjat skriva ytterligare ett manus med Björn Skifs som handlar om…ja, vad då?

– Hemligt, säger Bengt med ett leende.

Han har kärleken. Det roliga jobbet. Vännerna. Livet är okej för Palmers från Blåsut , men det är några som fattas:

– Jag sörjer mamma och pappa och jag kommer aldrig att sörja färdigt, säger han Det är så fruktansvärt tomt utan dem.

Kommentarer inaktiverade.