Ubåtens historia

Jules Vernes science fiction-klassiker ”En världsomsegling under havet” från 1870 är ett spännande äventyr där han lät sin huvudperson Kapten Nemo glida omkring djupt ner i oceanerna i sin ubåt Nautilus. Kapten Nemo byggde en ubåt med helt otroliga egenskaper, men, som sagt, det var ju bara science fiction. Nautilus var en utopi.

Nu har verkligheten hunnit ifatt Kapten Nemo.

Jules Vernes detaljerade beskrivning av den rebilliske kaptenens undervattensfarkost var i själva verket en slags profetia. Kapten Nemo kunde köra den i hög hastighet och den var svår att upptäcka. Där förutspådde Verne i själva verket stealthtekniken, vilken är en förutsättning för till exempel moderna attackubåtar. Världens första atomdrivna ubåt, byggd av USA och sjösatt 1954, döptes till Nautilus efter Vernes fantasifarkost.

Verne lät Kapten Nemo attackera ett skepp i sin bok, och denna sänkning var ytterligare ett förebud om vad som komma skulle. Krigsföring med ubåtar spelade en avgörande roll i de två världskrigen, speciellt i andra världskriget där nazisterna ett par år in i kriget var mycket framgångsrika i ”Slaget om Atlanten”.

Historien om ubåtar är i mycket militärhistoria, och nazisterna, mitt i all sin galenskap där de iscensatte historiens största brott mot mänskligheten, skapade den moderna ubåten. Deras ubåtsflotta var långt mer avancerad än både USA:s och Englands, och till en början vann dessa män med vanföreställningar om världsherravälde slaget om haven.

Men redan Leonardo da Vinci var rädd att uppfinningar kunde missbrukas. Runt år 1500 räknade han ut hur en undervattensfarkost skulle fungera.Han skrev ner principerna för dykning och uppstigning, men omsatte aldrig sina teorier i praktiken.

”Hur en särskild maskin kan tillåta många människor att vara under vatten en längre tid. Hur och varför jag inte kommer beskriva min metod att vara under vatten samt hur länge jag kan klara mig utan mat kommer jag inte publicera eller avslöja”, skrev han i sina anteckningar. ” Anledningen är att människans onda natur skulle använda min metod som ett nytt sätt av förstörelse vid havets botten, genom att sänka skepp tillsammans med dess manskap.”

Det är tack vare, eller på grund av, krigen och kalla kriget med sin terrorbalans som ubåtarna har utvecklats. Både da Vincis och Vernes farhågor har besannats.

Men inom en snar framtid kommer verkligheten att gå förbi Kapten Nemo och Vernes utopier, och det händer här i Sverige. 2018 levereras det första exemplaret av A 26, byggd av Kockums AB i Karlskrona. A 26 blir världens modernaste ubåt med en flexibilitet som gör att dess egenskaper snabbt kan förändras.

Jules Vernes visioner har blivit verklighet och till med överträffats: nu finns attackubåtar, strategiska ubåtar, miniubåtar och obemannade undervattensfarkoster. Men ingen ubåt klarar att gå ner så djupt som Kapten Nemo gjorde med Nautilus. Dykningar till sådana djup skulle leda till att ubåten krossas av tyngden från vattenmassorna.

Verne fantiserade dock inte fritt i sitt ubåtsäventyr där han satt i sin skrivarlya under takåsarna i Paris. Ubåtar fanns redan, om än som förhållandevis primitiva konstruktioner, och Verne hade förstås läst om da Vinci.

da Vinci var dock inte först med att teckna ner principerna för undervattensfärder om man ska tro legenden om Alexander den store. Det sägs att han använde en slags dykarklocka när han 332 före Kristus intog staden Tyros efter en lång belägring. Alexander den store lät sig nedsänkas i en dykarklocka av glas, och händelsen avbildades på en tavla från 1500-talet. Det kan just bara vara en legend, en myt, precis som påståendena om att Noahs Ark i själva verket var en slags ubåt som klarade syndafloden.

Allmänt anses engelsmannen William Bourne, en före detta militär och sedermera värdshusvärd, vara den förste som publicerade rön om en undervattensfarkost. 1580 beskrev han hur båtens vikt måste vara tyngre än det vatten den pressar undan för att kunna dyka. Bourne talade om ett system med ballasttankar, som var fyllda med luft när båten var i ytläge och som fylldes med vatten för att få den under vatten.

Även om William Bournes idéer inte kom längre än ritbordet blev hans idéer, som han hörde om drygt 80 år efter att da Vinci ”tystade ner” sin uppfinning, den grundprincip för ubåten som gäller än idag: luft som ersätts med vatten i ballasttankarna för få ett så kallat tyngre deplacement som får den att sjunka och vattnet som töms och ballasttankarna som fylls med luft igen för uppstigning till ytan.

Den första fungerande ubåten någonsin anses vara den farkost holländaren Corneilius van Drebbel byggde 1623. Han var ”hovuppfinnare” hos engelske kung James I, och hans konstruktion var en träbåt som var täckt med läder insmort med fett. Tolv män rodde båten, vars för sluttade nedåt, och eftersom van Drebbels ”skapelse” sägs ha haft närmast neutral flytkraft, ”tvingades” den ner under vatten av kraften från rorsmännens åror och steg snabbt när de slutade ro. van Drebbels båt kom ner fem meter under ytan vid provturen i Themsen. van Drebbel sägs ha byggt fler ubåtar, bland annat en som klarade en färd från Greenwich till Westminster fem meter under ytan, och det påstås att James I själv ska ha följt med på en provtur under vattnet.

Men historieskrivningen om de tidiga ubåtarna är motsägelsefull. Uppgifter går isär och uppfinnarna kan, enligt moderna historiker, ha överdrivit sin egen betydelse och farkosternas förmåga.

Hur som helst är den i många stycken en smått underhållande beskrivning av hur vetenskapsmän, entreprenörer och militärer gjorde det ena vilda experiment efter det andra. Vägen mot en fullt fungerande ubåt kantades av misslyckanden, som oftast innebar drunkningsdöden, men så småningom lyckades man bygga farkoster som relativt riskfritt tog sig fram under vatten.

Flera ubåtsprojekt mötte samma öde som Bournes: de kom inte längre än ritbordet. Italienaren Giovanni Borellis design från 1680 visar att han klockrent förstod grundprincipen med volym kontra vikt, men att fylla ”ballasttankar” gjorde av getskinn med vatten och sedan pressa ut det för hand, gjorde att ubåten strandade just på hans ritbord.

Den franske fysikern Denis Papin, som byggde en av de första ångmaskinerna, experimenterade med flera ubåtskonstruktioner. Den som han faktiskt testade hade en luftpump som balanserade trycket på insidan mot vattentrycket på utsidan och kunde därmed kontrollera flytkraften. Men precis när Papin skulle bygga sin andra fyrkantiga ubåt tröttnade mecenaterna och han tvingades överge projektet. Istället skulle Denis Papin gå till historien som mannen som uppfann tryckkokaren 1681.

Fransmannen de Bon skröt på Versailles hur hans ”Rotterdam-båt” kunde korsa engelska kanalen fram och tillbaka på en dag och ”sänka minst hundra skepp”. Men när den testades rörde den sig knappt i vattnet.

Gemensamt för alla de mindre eller fungerande ubåtskonstruktionen som klurades ut av både vetenskapsmän och lycksökare var att de alla drevs med handkraft. I början av årkraft, sedan med handvevade propellrar. En del av ubåtarna hade segel för sitt ytläge.

Så var det också med amerikanska ”Turtle”, den första farkost som påminde om en modern ubåt som användes militärt. Konstruerad av en David Bushnell var den en farkost med två propellrar, en för drift framåt och en för vertikal förflyttning, som drevs av pedaler. Man ”cyklade” inne i Turtle för att den skulle röra sig. Det här var under amerikanska revolutionen och sergeant Ezra Lee fick uppdraget att stiga ner i ”Turtle”, ta sig stealthaktigt modell 1700-tal under vattnet i New Yorks hamn fram till engelska fartyget HMS Eagle för ett ”terrordåd”. Han skulle placera en tidsinställd 75-kilos krutladdning på fartygets skrov, men lyckades inte få dit den. HMS Eagles vakter upptäckte honom, sergeant Lee flydde, vilt trampandes. En timme exploderade laddningen dock så nära HMS Eagle att engelsmännen började ankra upp längre ut i hamnen.

År 1800 byggde amerikanske konstnären och uppfinnaren Robert Fulton, som bodde i Paris, vidare på Bushnells idéer men gjorde propellern större. Han dök till sju meters djup och kunde hålla sig under ytan i upp till sex timmar tack vare luften som kom ner genom det rör som stack upp under ytan. Fulton döpte henne till Nautilus, ett namn som så småningom Jules Verne och senare amerikanska marinen kom att använda.

Jules Verne studerade på universitet i Nantes för en professor Brutus de Villeroi på 1830-talet. de Villeroi konstruerade en undervattensfarkost som han demonstrerade i Nantes’ hamn 1833. Det sägs att de Villeroi kallade henne Nautilus och att Verne där fick namnet till Kapten Nemos undervattensbåt.

Djupdykningen i ubåtshistorien är full av minor, som till exempel när den första ubåten som inte drevs med mekanisk kraft under ytan sjösattes. Det troliga är att franska Le Plongeur, med ett deplacement på 400 ton, var först. Le Plongeur hade en kolvmotor som drevs av tryckluft från 23 tankar ombord. Le Plongeur visade sig dock vara mycket ostadig i undervattensläge, togs ur drift 1872 och byggdes om till vattentanker.

Ictenio II, byggd av spanjoren Narcís Monturiol, var den första ubåten som drevs med en förbränningsmotor. Monturiol experimenterade med en kemisk blandning som gav tillräckligt med värme och luft till den ångdrivna motorn utan att vara beroende av luften ovanför ytan. 14 december 1867 tog han henne i undervattensläge, men bara någon vecka senare förklarades han sig bankrutt och Ictenio II såldes som skrot.

Narcís Monturiol var definitivt före sin tid. Han var först i ubåtshistorien med en luftoberoende motor, som idag är en förutsättning för ubåtars ”smygteknik”, det som kallas stealth. Svenska ubåtarna i den så kallade Gotlands-klassen, HMS Gotland, HMS Halland och HMS Uppland, har två dieselmotorer och två Stirling-motorer och är luftoberoende. HMS Gotland är så mycket stealth att amerikanska ubåtsflottan hyrde in den mellan 2005 och 200, med manskap och allt, för att studera dess unika smygegenskaper.

Atomdrivna ubåtar räknas också som luftoberoende ubåtar, men har betydligt sämre steatlthegenskaper än ubåtar med diseldrift för ytläge och elmotorer för undervattensläge. Atomdrivna ubåtar låter mycket mer, men har fördelen att de kan stanna i undervattensläge i princip hur länge som helst. Det enda som begränsar dess tid under ytan är storleken på dess matförråd.

Atomdrivna ubåtar och luftoberoende ubåtar låg naturligtvis mycket långt bort under amerikanska inbördeskriget. Fransmannen de Villeroi byggde ”Alligator” åt unionen, och denna 40-fotare var amerikanska marinens första ubåt någonsin. Men den ubåten, som drevs av 16 roddare och bestyckad med en sprängladdning, sjönk 1863 utanför South Carolinas kust på väg mot sitt första uppdrag.

Bomullsmäklaren Horace L. Hunley blev konfederationens stora hopp för undervattensoperationer. Sydstaterna ville förstås slå hål i nordstaternas, unionens, blockad av sydstatshamnar. Hunley finansierade flera misslyckade konstruktioner. Tredje versionen av hans ”American Diver”, döpt till ”Fish Boat”, gick under i Charlestons hamn 15 oktober 1863. Alla ombord dog, inklusive Horace L. Hunley.

Den bärgades, reparerades, förstärktes och 17 februari 1864 blev CSS Hunley, som hon döpts till efter sin skapare, den första ubåten någonsin att sänka ett fartyg. CSS Hunley attackerade USS Housatonic med en torped monterad på en lång påle, en så kallad stångmina. USS Housatonic sjönk efter fem minuter. CSS Hunley gick under en dryg timme senare, och först år 2000 bärgades hon, och det visade sig sig att hon låg bara drygt hundra meter från platsen för sänkningen av USS Housatonic.

1870 publicerades ”En världsomsegling under havet”, detta hisnande science fiction-äventyr som innehöll noggranna tekniska specifikationer. Jules Verne skrev till exempel att rammen i fören på Nautilus var tillverkad på Motala Verkstad.

Svenske affärsmannen och uppfinnaren Thorsten Nordenfelt fascinerades av tanken på ubåtar och tillsammans med engelsmannen George William Garrett konstruerade han flera ångmaskindrivna ubåtar. Han funderade på att förse dem med ett maskineri som drevs av fotogen och elektricitet, som lagrades i ackumalatorer, men valde att lita till den beprövade ångmaskinen, som kunde lagra tillräckligt mycket ånga för operationer under vatten.

Grekiska marinen köpte ”Nordenfelt I” 1885 , medan turkiska marinen beställde två exemplar av ”Nordenfelt II”. Alla tre byggdes av Bolinders i Stockholm, men varken grekerna och turkarna blev speciellt nöjda. ”Nordenfeltarna” var högst ostadiga och när turkarna avfyrade en torped tippade ubåten och sjönk till botten.

Spanske Isaac Peral byggde den eldrivna ubåten ”Peral”, bestyckad med två torpeder, som sjösattes 1888. Med sina tio knop i undervattensläge var den snabbast i världen. Ungefär samtidigt kom franska ”Gymnote”, också den eldriven. Trots en rad framgångsrika dykningar och torpedavfyrningar för ”Peral” och ”Gymnote” skrotades de, dels för dess begränsningar som batterierna innebar, dels för att konservativa militärer ansåg att det var ”ohederligt” att bedriva sjöslag under vatten.

Allmänt anses den ubåt som irländske ingenjören John Philip Holland byggde 1897 var den första fungerande ubåten. Han emigrerade till USA, fylld av hat mot kolonialmakten England, och hans ursprungliga plan var att bygga en ubåt för att kunna slå till mot engelska marinen.

Efter en rad misslyckanden, där han blev ovän med affärspartners och där en av dem förskingrade ett arv, enligt släktingar som såg till att han låstes in på sinnessjukhus, lyckades han till slut. 1897 sjösattes ”Holland VI”, en 54-fotare, som använde dieselmotorer för drift i ytläge och elmotorer för undervattensläge. ”Holland VI” var den första ubåten som kunde färdas förhållandevis långa sträckor under vatten och den var bestyckad med en dynamitkanon och tre så kallade Whitehead-torpeder.

Amerikanska marinen köpte den och 12 oktober 1900 döptes den till USS Holland. Amerikanska marinen beställde sex ubåtar till av samma typ, och engelska Royal Navy använde dess design för sina ubåtar som fick beteckningen Holland-klass.

Nu var inte ubåten inte längre ”ett galet experiment”, som konservativa generaler hånskrattade åt. Den var en realitet. Ubåten var ett slagskepp med järnskrov i ibland flera lager som klarade tryckförändringarna vid dykning. Visserligen var ubåtarna främst en slags torpedbåt som kunde dyka om det krävdes, men ett vapen som, visade det sig under den första krigiska halvan av 1900-talet, skulle spela en avgörande roll.

Sverige hade gjort några försök att bygga ubåtar, till exempel de två som byggdes 1869. Men svenska flottan ansåg dem inte dugliga. Inte förrän 1904 fick Sverige sin första ubåt, HMS Hajen, konstruerad av Carl Richson och byggd på Stockholms Örlogsvarv. Den utrangerades 1922, men är du nyfiken kan du den på Marinmuseum i Karlskrona.

När första världskriget bröt ut 1914 ut hade visserligen England flest ubåtar, men Tyskland rustade rejält för undervattenskrig. Deras ubåtar i U-serien var förödande för engelsmännen och i september 1914 hade tyskarna sänkt flera brittiska skepp, bland annat ett handelsfartyg.

Tyskland började andra världskriget med 29 ubåtar men utökade snabbt undervattensflottan till 48. Fram till krigsslutet 1918 byggde tyskarna 360 ubåtar. Den tyska ingenjörskonsten ledde till en snabb utveckling på området, där ubåtshistoriker talar om UA-klassen som den ultimata ubåten under första världskriget: den var 70 meter lång, hade en ythastighet på 15 knop, en undervattenshastighet på åtta knop och lång räckvidd. Den var bestyckad med två däckkanoner, 19 torpeder och hade en besättning på 56 personer.

Tyska ubåtar i U-klassen sänkte sammanlagt 4 000 fartyg under första världskriget, många av dem handelsfartyg. Tyskarna praktiserade ”totalkrigföring med ubåtar”, och till en början såg det ut som om tyskarna kunde vinna kriget just därför. Tyskarnas ubåtskrigföring drev USA in i kriget och tyskarnas krigslycka vände.

När Adolf Hitler i mars 1936 förkastade Versailles-fördraget och började rusta för krig gav han Karl Dönitz ansvaret för ubåtsflottan. Tyskland rustade för ett slag om världshaven och nazisternas upprustning för undervattenskrig innebar att ubåtstekniken utvecklades enormt under andra världskriget.

Tyskland byggde vidare på U-klassen, byggde ett luftintagssystem med snorkel och gjorde kommunikationsutrustningen bättre, där krypteringsmaskinen till en början gav tyskarna stora fördelar. Men snart knäcktes koderna av engelsmännen…

Hitler lät bygga runt tusen ubåtar, bland experimentubåtar som Typ XVII som drevs av väteperoxid, och Typ XXII, med en betydligt större batterikapacitet. Ubåtarnas räckvidd blev längre och bestyckningen tyngre.

Dönitz kallade sin krigsföring till havs för ”wolf pack”-taktiken, där tyska ubåtar anföll i grupp. I Slaget om Atlanten var han skoningslös och gav order om att alla utländska fartyg, oavsett om de var krigsfartyg eller tillhörde handelsflottan, skulle sänkas.

Winston Churchill var mycket bekymrad när han såg nazisternas framryckning i Slaget om Atlanten. Han skrev senare att tyskarnas ubåtskrigföring var det stora hotet mot en allierad seger i andra världskriget.

Vid krigsslutet 1945 var minläggaren U-234, Tysklands största ubåt av Typ XB-klassen på 1700 ton, på väg till Japan när den stoppades av en amerikansk jagare. U-234 hade två kompletta Messerschmitt ME-262 ombord, om än i delar, och 550 kilo uran av typen 235 ombord.

Amerikanerna lade beslag på två tyska ubåtar av Typ XXI, studerade dem mycket noga och därifrån utvecklade man Greater Underwater Propulsion System, kallat GUPPY. Den amerikanske fysikern Philip Abelson menade att en kombination av tyskarnas Walter-skrov och atomkraft skulle kunna leda till den ultimata ubåten.

Forskarna på Oak Ridge-laboratoriet i Tennessee, där Manhattan-projektet som ledde fram till atombomberna som fälldes över Hiroshima och Nagasaki började, kom fram till att fissionskraften skulle fungera på en ubåt.

1954 sjösattes Nautilus, den första atomubåten någonsin. På sin jungfruresa gick USS Nautilus SSN-571 under vatten från basen i New London, Connecticut, till San Juan i Puerto Rico. En sträcka på 210 mil som den klarade på 90 timmar. 1958 gick den under vatten och under isen hela vägen till Nordpolen. Efter en historisk och bitvis riskfylld färd nådde Nautilus den geografiska Nordpolen den 4 augusti kvart över fem på morgonen svensk tid.

Andra världskriget utvecklade ubåten och kalla kriget fortsatte den. Terrorbalansen mellan öst och väst ledde till en kapprustning som gav den ena mer avancerade ubåten än den andra, precis som öst och väst ”tävlade” om vem som hadeden tyngsta missilbestyckningen.

Flest militära ubåtar i världen har USA med sina 71. Tvåa är Kina med 63, tätt följt av Nordkorea med 58 ubåtar. Ryssland är fyra med 48 och femma är Iran med 19 ubåtar.

Sverige har idag fem ubåtar, tre av Gotlandsklass och två av Södermanlandsklass. Dessutom har svenska marinen ubåtsräddningsfarkosten URF och ubåtsbärgningsfartyget HMS Belos, som har tryckkammare, dykarklockor och de mindre undervattensfarkosterna Mantus, Argis och Sjöuggla. HMS Belos gör också räddningsoperationer tillsanmmans med URF.

2018 levereras den första av två ubåtar av typen A 26 till ubåtsflottiljen i Karlskrona. A 26, som byggs av Kockum, blir världens modernaste ubåt med stealthegenskaper som ingen annan. Den har en vikt på 1 800 ton, är 62 meter lång, 6,7 meter i diameter och kan dyka ner till 200 meter. A 26, som kostar runt en och en halv miljarder kronor styck, blir en ubåt som snabbt kan anpassas för nya situationer. Mycket kan hända under A 26:ans beräknade livslängd på 30 år, och de relativt stora utrymmena ”ger plats åt oväntade förändringar”, som det heter på Försvarets Materielverk.

Kommentarer inaktiverade.