Trolleriets historia

Westcar-papyrusen, namngiven efter den engelske äventyraren Henry Westcar som hittade dem 1823 eller 1824, är fem berättelser om historierna som berättades vid farao Cheops hov, som regerade mellan 2589 och 2566 före Kristus.

Denne Cheops, vars namn vi mest förknippar med Cheops-pyramiden, gravkammaren han lät bygga åt sig själv och som är ett världens sju underverk, fascinerades av historier om mirakel och magi.

I den fjärde berättelsen i Westcar-papyrusen dyker en man vid namn Dedi upp. Han sades vara 110 år gammal, åt en halv oxe, femhundra brödlimpor och drack hundra stop öl varje dag. Dedi tillskrevs märkliga egenskaper: han kunde slita huvudet av ett djur, sätta tillbaka det och därmed återuppliva djuret. Han hade också ett lejon som kunde gå fot och visste var guden Thoth, som faraonerna måste blidka för att kunna bygga pyramiderna, gömde sig.

Cheops kallade till sig Dedi och krävde att han skulle slita skallen av en fånge. Dedi vädjade till faraonen om att slippa och dekapiterade istället både en gås och svan, som var hur levande som helst när Djedi satte tillbaka deras huvuden.

Cheops gjorde Dedi till hovmagiker och beordrade att han skulle få en oxe, tusen brödlimpor, hundra stop öl och ett hundratal knippen vitlök som dagsranson. Under de små pauserna i matorgien ska Dedi förbluffat Cheops med att trolla bort små bollar med hjälp av bägare.

Historierna om Dedi är förstås skrönor, men denna egyptiska folklore är den första nedtecknade berättelsen någonsin om en trollkarl. Om han sedan gjorde tricket bägarspelet, vilksom används än idag, nästan 4 700 år senare, är berättelsen än mer fascinerande.

Det monumentala matvraket jedi som besatte magins kraft, om han nu existerade, var dock knappast historiens förste trollkarl.

Trolleriet har funnits lika länge som människan, och historiker tror att grottmänniskan 50 000 år tillbaka i tiden lät sig luras av shamaner, trollkarlar och svartkonstnärer. Då handlade det mest om magiska riter under tillbedjandet av diverse gudar, men de kan också ha utfört enklare konster. Bägarspelet tros ha varit ett mycket populärt trick i grottorna.

Hur som helst är bägarspelet världens äldsta trick som varje modern trollkarl med självaktning måste kunna och som länge varit fingerfärdiga bedragares smarta sätt att blåsa folk på pengar.

Trolleri, eller magi, då som nu handlar om samma sak: att lura folk som applåderar när de blir lurade. En shaman som utför besvärjelser, en Houdini som bryter sig loss från handklovar och kedjor och tar sig ut från igenspikade lårar som sänkts ner i havet, en David Copperfield som trollar bort Empire State Building eller en Joe Labero som rock’n’roll-trollar bort en motorcykel som han sekunderna senare kör omkring på i taket ovanför publiken. Eller en Tommy Cooper som misslyckas med sina trick och blir den störste inom komiskt trolleri.

Allt är bluff och båg. Det vet vi. Men likväl jublar vi när bluffen genomförs framför våra ögon. Eller som vår svenske stjärna Joe Labero, intervjuad här intill, säger:

-Folk har alltid varit fascinerade av en skicklig estradör som lurar dem. De älskar att bli bedragna på ett underhållande sätt. Magin är så visuell och, framför allt, universell.

Samtida med magiske figuren Dedi var ett antal kineser. Runt 2 500 före Kristus sägs de börjat uppträda med ringar som länkades ihop, till synes utan att använda en öppning. Tricket med de kinesiska ringarna är fortfarande ett klassiskt trick, speciellt bland amatörtrollkarlar.

Den grekiske sofisten Alicphron beskrev i ett brev från runt 200 efter Kristus hur några män fick små stenar att försvinna med hjälp av vinägerkoppar, och återigen beskrivs här klassikern bägarspelet.

Under medeltiden med dess mytbildning om häxor och svartkonst utförda av djävulens hantlangare i människogestalt, fick man akta sig noga för att inte bli fördömd av kyrkans svartrockar. Fingerfärdiga män förbluffade med att trolla med mynt och, givetvis, bägarspelet. Franciskanermunken Rober Bacon ryckte ut till deras försvar 1240 när han skrev, att det visserligen var trolleri, men bara oskyldig underhållning som inte hade något med djävulen att göra.

Den engelske parlamentsledamoten Reginald Scot publicerade 1584 den första boken om trolleri och magi. I tider av jakt på häxor anförde han först och främst i ”The Discoverie of Witchcraft” att det inte fanns några bevis för att det fanns häxor, samtidigt som han avslöjade hur charlataner med förslagna metoder lurade folk att tro på trolldom. Reginald Scot avslöjade en rad tricks i syfte att övertyga skotske kung Jaques I att det var orättvist att åtala rena underhållare för häxeri.

Trolleri på medeltiden och fram till 1800-talet handlade för det mesta om så kallat gatutrolleri. Var helst det fanns några åskådare visade trollkarlen upp sina tricks i hopp om att tjäna ihop till mål mat. De här trollkarlarna förbluffade med trick med både mynt och kort, men många av dem var också svärdslukare, jonglörer, svärdslukare och eldslukare. De allra duktigaste turnerade med större varitésällskap och framträdde på marknader. Några av dem var durkdrivna bedragare med en ficktjuv till medhjälpare. Hänförda av trolleriet märkte inte åskådarna att deras fickor länsades.

I England var trolleriet mycket populärt och i början av 1700-talet blev Isaac Fawkles en stor stjärna. Han gjorde med den tidens mått mätt grandiosa föreställningar. Han paradnummer var ett korttrick. En åskådare valde ett kort, stoppade tillbaka det i leken, och Fawkles ”såg ingenting” och kunde ”omöjligt kunde känna till” kortet, men: Hokus Pokus så satt kortet i taket. Isaac Fawkles drog sig tillbaka 1720 med en förmögenhet på 10 000 pund.

Trolleriet, trots att det fortfarande sågs som djävulsk svartkonst av många av kyrkans män, var nu etablerat som underhållningsform. Fler allt skickligare trollkarlar dök upp, till exempel italienaren Joseph Pinetti, vars föreställningar var grandiosa. Han gjorde till exempel ett trick med en duva, som bands och sträcktes ut. Den belystes och i samma sekund som Pinetti högg huvudet av dess skugga, lossnade duvans huvud.

Joseph Pinetti var hovtrollkarl hos Ludvig XVI på Versailles som förbluffades av Pinettis konster och skrattade hjärtligt under hans kungliga föreställningar. Ludvig XVI älskade tricket med duvan, men blev ju själv föremål för en liknande behandling. Under franska revolutionen avrättades Ludvig XVI i giljotinen den 21 januari 1793.

Fransmannen Jean-Eugéne Robert Houdin, född 1805, anses vara det moderna trolleriets fader. Med ny teknik och en mångomvittnad elegans förändrade han trolleriet och gjorde den till en respekterad scenkonst. Han var urmakare till yrket, men efter att ha sett ett antal trolleriföreställningar i Paris, bestämde han sig för att bli trollkarl. Han gjorde sig snabbt ett namn med sina stora illusioner, där han fick nytta av sin tekniska kunskap. Han var klädd i frack och hög hatt, en stil som många trollkarlar efter honom kopierade, och den blev en slags trollkarlarnas uniform.

Jean-Eugéne Robert Houdin öppnade Soirées Fantastiques, sin egen trolleriteater, i Paris 1845. Han utvecklade flera trick som gått till trollerihistorien, till exempel The Marvelous Orange Tree, där han lånade en näsduk från en dam i publiken, trollade bort den, svängde trollstaven över en apelsinplanta som snabbt blommade, och där han till slut plockade fram damens näsduk ur en apelsin. Han fick sin son att sväva i The Ethereal Suspension och trollade fram fyra duvor ur en mycket tunn portfölj i Robert-Houdins Portofolio. Tricken var hans egna uppfinningar, men en av hans assistenter förrådde honom och sålde hemligheterna.

Hans största trick var dock när Napoleon III använde honom för att lugna ner upproriska algerier. Napoleon III invaderade Algeriet 1830 och gjorde det till en fransk koloni, men de muslimska ledare som tillskrevs magiska förmågor, oroade honom. Jean-Eugéne Robert-Houdin skickades till huvudstaden Alger, där han visade sina spektakulära trick. Med ens insåg många algerier att han var en större magiker än de ledare som med sina besvärjelser “uppviglat” folket mot ockupationsmakten.

En ung man från Ungern hade Houdin som idol. Denne Ehrich Weisz drömde om att bli lika berömd som den franske eleganten med de grandiosa tricken.

Han skulle bli ännu större, för att inte säga den störste och mest kände i trolleriets historia.

Han lade till ett ”i” efter idolens efternamn, bytte till en engelsk variant på sitt smeknamn Ehrie och blev Harry Houdini med hela världen. Även om han räknas in i trolleriskrået var det inte inom det klassiska trolleriet han blev ett världsnamn.

Harry Houdini var utbrytarkungen. Mannen som kunde göra sig fri från vilka handklovar och fotfängsel som helst. Som lätt kunde fly från de säkraste fängelsecellerna och som lät sig begravas i en kista för att sedan ”återkomma från de döda”.

Han föddes alltså som Ehrich Weisz. Året var 1874 och platsen Budapest. Hans far, en rabbin, invandrade, till USA 1876. arryHarry   hAResten av familjen anlände till Ellis Island i New York två år senare. Familjen flyttade till snart till Appleton, Wisconsin, och unge Ehrich hjälpte till att försörja familjen som tidningsbud och skoputsare. Det var ont om pengar och Ehrich hade sex syskon.

Vid nio års ålder begick han sin scendebut då han gjorde trapetskonster med artistnamnet ”Ehrich – luftens prins”. När publiken jublade åt hans dödsföraktande konster fick han smak på artistlivet. Han bestämde sig för att bli trollkarl, precis som sin store idol Robert-Houdin.

Han hankade sig fram på diverse ströjobb, som till exempel budpojke, fotoassistent och slipsknytare. Ja, det fanns faktiskt sådana i New York, dit han flyttade med sin två år yngre  bror Theodore.

Han tog artistnamnet Harry Houdini och debuterade som trollkarl 1891. Han kallade sig ”Kortens konung”, men gjorde trots sin skicklighet ingen större succé med sina shower.

Harry började då lägga in nummer som utbrytare i sina föreställningar. Hans förmåga att göra sig fri från handklovar imponerade på impressarien Martin Beck, som erbjöd honom en lång turné på vaudeville-teatrar bara han satsade allt på utbrytningar.

Harry tvekade inte. Bara ett år senare åkte han på Europa-turné med sin fru och tillika assistent ”Bess”. Hennes riktiga namn var Wilhelmina Beatrice och de gifte sig redan 1894.

Snart var Harry Houdini världsberömd, och ju mer känd han blev, desto större utmaningar tog han sig an. Houdini flyttade hela tiden gränserna för det mänskligt möjliga, och det höll flera gånger på att kosta honom livet. Som 1914 i Santa Ana, Kalifornien, när han lät sig begravas nära två meter djupt, eller exakt 182,8 centimeter, alltså six feet under.

Hans trick var att hålla andan mycket länge, men just i Santa Ana insåg han det omöjliga att komma ur graven i tid. Han lyckades få upp en hand innan han  blev medvetslös och räddades i sista sekunden av sina assistenter.

Harry Houdini slogs i kedjor till händer och fötter, lades i tvångströja, låstes in i de allra rymningssäkraste fängelsecellerna, men tog sig loss. Han sänktes ner i en gigantisk vattenfylld kanna med handklovar på. Inga problem. Med kraftiga handklovar sänktes han ner med huvudet före i en tank i det nummer som kallades Den Kinesiska Vattentortyrcellen, men tog sig ut. Kedjad till händer och fötter klev han i en packlår som fylldes med hundra ton bly, spikades igen och sänktes ner i East River.

Knappt minuten senare kom Harry Houdini till ytan.

Vad var hemligheten?

Hans stora pr-trick var att säga att det var teleportering, men senare avslöjade han, att det handlade om ”styrka, ren vilja, skosnören, små dyrkar, att kunna svälja små nycklar och ha förmågan att kasta upp dem.”

När han lades i tvångströja spände han ut bröst och axlar. Han kunde också vrida axlarna ur led.

Inget tycktes kunna stoppa denne utbrytarkung som skrattade döden i ansiktet. Inget utom en ung student i Montreal. J. Gordon Whitehead tog sig in i Houdinis loge innan en föreställning och utmanade mästaren. Houdini hävdade att han kunde ta emot hur hårda smällar som helst mot sin mage. Whitehead gavs tillåtelse att börja slå, men efter ett par slag bad Houdini honom att sluta.

Houdini hade haft ont i buken under dagen, men nu blev värken värre. Han genomförde föreställningen under svåra plågor. Först två dagar senare, i Detroit, Michigan, lät han sig undersökas. Läkaren konstaterade blindtarmsinflammation och ville operera direkt.

The show must go on, ansåg Houdini, och gick in på scenen på kvällen. Han kollapsade och fördes till sjukhus med sprucken blindtarm och bukhinneinflammation.

Harry Houdini dog 31 oktober 1926, 52 år gammal.

Kanadensaren Dai Vernon har gått till historien som ”Mannen som lurade Houdini”. Vernon var en mästare på close up, bordstrolleri, och 1922 visade han sin version av fransmannen Gustav Albertis The Ambitious Card för Houdini på ett hotell i Chicago.

Dai Vernon bad Houdini att välja ett kort ur leken, skriva sitt namn på det och stoppa tillbaka det i leken. Blixtsnabbt hamnade kortet överst i leken. Houdini fattade ingenting och bad Vernon göra om det. Vernon gjorde det sju gånger i rad utan att Houdini fattade ett dugg. Houdins fru ”Bess” berättade att han inte sov en blund den natten.

The Ambitious Card är ett måste för alla close up-trollkarlar, precis som bägarspelet. Dai Vernon var en mästare i den här genren, som samtidigt som scenillusionerna blev allt mer avancerade i början av 1900-talet, också hittade en stor publik. Konnässörer hävdar att close up är den mest avancerade formen av trolleri eftersom trollkarlen bara kan förlita sig till sin fingerfärdighet, snabbhet och förmåga att dupera det ”offer” som sitter precis framför trollkarlen.

Som sagt, produktionerna blev större i början av 1900-talet, och 1921 blev engelsmannen P.T. Selbit den första att göra klassiska illusionen Den Itusågade Damen på Finsbury Park Empire i London. Sedan dess har många varianter av illusionen gjorts, och en av de mest berömda är engelsmannen Robert Harbins Zig Zag Girl, då han chockade publiken i mitten av 1960-talet när han placerade sin assistent i ett kabinett och delade det, och henne, i tre delar.

Under 1950-talet var Channing Pollock USA:s störste trolleristjärna. Hans rutin med att trolla fram duvor ”ur tomma intet”, som det sades, var förbluffande, och han trollade bland annat för president Dwight D. Eisenhower och drottning Elizabeth.

Kasinoägarna i Las Vegas behövde underhållning och många var de trollkarlar som gjorde karriär och tjänade stora pengar i ”Sin City”. Hit kom tyska duon Sigfried & Roy och blev superstjärnor med sina storslagna shower där de trollade bort elefanter, bilar och vita lejon och tigrar. Sigfried Fischbacher och Roy Horn var garanterade minst 400 miljoner om året för sin show på The Mirage.

Duons karriär fick ett abrupt och tragiskt slut 3 oktober 2003 då Roy Horn attackerades av tigern Montecore under showen. Roy blev svårt skadad och många befarade att han skulle dö. Han repade sig dock så pass att duon gjorde ett tio minuters framträdande med just Montecore 2009. Året efter meddelade Sigfried & Roy att de dragit sig tillbaka.

När det gäller storslagenhet är David Copperfield helt ohotad. Han föddes som David Seth Kotkin 1956, tog sitt artistnamn efter Charles Dickens’ romanfigur och har redan gått till historien som den mest spektakulära, för att inte säga bombastiske, trollkarlen. Hans största illusioner var när han trollade bort Frihetsgudinnan på tv eller när han gick rakt igenom Kinesiska Muren. Han är också berömd för Dödssågen och en illusion med laser där han delas på mitten.

Trolleriets finsmakare har som regel svårt för David Copperfield och hyllar istället kanadensaren Doug Henning, som gjorde succé på Broadway och i tv med sina stora shower. Henning, som dog 2000, gjorde till exempel om Houdinis illusion Chinese Water Torture Cell i tv.

Seriösa trollkarlar fnyste också åt israelen Uri Geller, som på 1970-talet hävdade att han hade utomjordiska krafter och därmed kunde böja bestick med tankekraft. Han gjorde flera framträdanden i svensk tv, och tidningarna var fyllda med reportage om människor som upptäckt att skedar i deras kök böjt sig under tiden de tittade på honom på tv…

Trollkarlar över hela världen rasade när Den Maskerade Magikern dök upp i tv och avslöjade många av de största tricken. Val Valentino, som han egentligen hette, blev en hatad man.

Det fanns också viss tveksamhet när det gällde engelsmannen Tommy Cooper, som gjorde karriär på att misslyckas med tricken. Tommy Cooper, alltid med en fez på huvudet, var egentligen en skicklig trollkarl som en gång gjorde bort sig och blev utskrattad. Han slog mynt av det, rörde ihop det på scenen medan han skämtade friskt. Han var en klassisk burleskkomiker som dock höll på att ställa till det rejält en gång. Han uppträdde i engelska Michael Parkinsons tv-show och fick den legendariske talkshow-värden att medverka i klassiska giljotinnumret. Parkinson stoppade in skallen i giljotinen, men problemet var att Tommy Cooper glömt att fälla ner säkerhetsspärren. I absolut sista sekunden kastade sig en studioman fram och fällde ner den.

Sanningen var att Tommy Cooper var berusad. Han var alkoholist och ibland var han så berusad att han missade shower. Tommy Cooper dog 15 april 1984. Han fick en hjärtattack under en show på Her Majesty’s Theatre i London. Publiken applåderade när han föll ihop, i tron att det var ytterligare att av hans dråpliga skämt.

Här i Sverige, och i Skandinavien, har vi haft en rad stora trollkarlar. Max Hofzinser (1885-1955) som var kunglig hovillusionist och underhöll både Gustav V och Gustav VI Adolf, och eleganten Ariman (1916-1979) som kombinerade klassiskt trolleri och hypnos är bara några exempel. Idag är Joe Labero vår störste trollkarl med stora internationella framgångar.

Dansken Truxa (1919-1996) gjorde stor succé med sitt tankeläsningsnummer, som han genomförde med sin assistent Gulli, också hans fru. Truxa gick ut i publiken, lånade en sak medan Gulli satt på scenen med förbunda ögon. Efter en stund sade Gulli exakt vad han höll i sin hand. Det har spekulerats i hur de utförde numret, bland annat har det sagts att de använde ett slags kodspråk.

Trolleriet, detta ädla och underhållande bluffmakeri, tycks aldrig sluta fascinera. Idag är trolleri hur stort som helst och Las Vegas är metropolen för de största stjärnorna. Amerikanerna Penn & Teller är de komiska stjärnorna medan deras landsman David Blaine ses som den moderne Houdini. Amerikanska duon The Pendragons hyllades för sitt nyskapande storslagna trolleri , men sedan Jonathan och Charlotte Pendragon skildes förra året trollar de nu på varsitt håll.

”It’s all done with smoke and mirrors”, sägs det om trolleriet. Trollkarlarna själva svär en ed, den så kallade Trollkarlseden, att aldrig avslöja ett trick. När en trollkarl en gång tröttnade på tjatet från en åskådare om att avslöja hur han gjorde, sade han:

”Kan du bevara en hemlighet?”

”Självklart”, svarade åskådaren upphetsat.

”Det kan jag också.”

Kommentarer inaktiverade.