Muhammad Ali

Sandsäcken gungar fortfarande. En av päronbollarna i gymet vibrerar fast det gått en stund sedan han matade på den med tusentals jabbar. Lukten av svett, läder och blodstillande alun blandas med doften av journalisternas cigarrer. Men luften blir inte tät bara av gymets karaktäristiska doft och boxningsjournalisternas billiga cigarrer; den är tät av förväntan och spänning, av nyfikenhet men också respekt.

Efter ytterligare ett stenhårt pass halvligger han på en liten träläktare. Runt honom står eller sitter de rutinerade reportrarna. De hinner knappt ställa några frågor.

De får inte en syl i vädret.

Mästaren håller hov.

Muhammad Ali är 22 år och The Champ. Mästaren. Han plockade av Sonny Liston tungvikstiteln i Miami 25 februari 1964 och är King Of The World.

Det är i början av november 1964 i ett gym i Boston och Muhammad Ali är kaxigt självsäker. Han skämtar, skryter, vrålar och talar om för Howard Cosell och de andra reporterlegenderna på gymet att han ska spöa Liston hur lätt som helst i returmatchen drygt två veckor senare.

– I am the greatest. I´m gonna get that big ugly bear, vrålar han.

Reportrarna antecknar medan fotograferna fyrar av blixt efter blixt. De älskar honom och kallar honom ”Louisville Lip” i sina rubriker. Han är slagfärdig och då handlar det inte bara om hans höger.

Bilderna, tagna av en svensk fotograf som följde Muhammad Ali på hans träningscamp, på hotellet och på väg till moskén, är lika mycket idrottshistoria som världshistoria. Här möter vi ung, svart man som just den här perioden förvandlades från att bara vara motståndarnas skräck i boxningsringen till en ikon som utmanade det vita USA.

Han var boxningsvärldsmästaren som vågade se på omvärlden som kanske ingen annan svart man i det segregerade USA gjort tidigare.

Cassius Marcellus Clay, som han döptes till, föddes i Louisville, Kentucky 18 januari 1942 och förändrade boxningen med sin unika stil. Aldrig någonsin har man sett en sådan teknisk och snabb boxare. Han dansade i ringen och slog så snabbt att motståndarna inte fattade vad som hänt förrän de låg nere för räkning. ”Float like a butterfly and sting like a bee”, beskrev han sin stil.

Cassius Clay klev in i ringen, vann OS-guld i Rom 1960, blev proffs och tog tungvikstiteln. Han förlorade den men tog tillbaka den, inte bara en gång, utan två gånger, och försvarade sin titel sju gånger. Han gick sammanlagt 61 matcher som proffs, vann 56, varav 37 på knockout och förlorade bara fem.

Efter segern mot Sonny Liston konverterade han till islam, bytte namn till Muhammad Ali och blev en av 1900-talets viktigaste medborgarrättskämpar. Han, som kom från ett Kentucky fullt av rednecks, var ”black and proud”, självsäker, modig och så hängiven sin övertygelse om jämlikhet och frihet.

När ett USA sade sig kämpa mot världskommunismen genom att bomba sönder Vietnam vapenvägrade här unge mannen, för, som han sade: ”I ain´t got no quarrell with them Vietcong”.

Han utmanade den vita övermakten och den förhärskande patriotismen, som svarade med att ta ifrån honom boxningslicensen och döma honom till fem års fängelse.

Mannen. Myten. Mästaren.

Muhammad Ali.

Nu skulle han försvara sin tungviktstitel i Miami den 16 november och Ali tränade hårdare än någonsin med legendariske Angelo Dundee. På kvällarna slappnade han av på Sherry Biltmore Hotel i Bost med sin fru Sonji och sitt entourage. Han var i kanonform och när han inte svettades i gymet skämtade han med alla i sin omgivning. Han tog reda på var Sonny Liston höll till och en dag åkte han och entouraget över till hans träningscamp.

Muhammad Ali knöt näven framför honom, häcklade honom och när Liston försökte åka därifrån sprang Ali efter och skrek ”Jag ska ta dig, din fula gamla björn”. Ali fick rapporter om att Liston var på dåligt humör, rent av lite deprimerad, och för att muntra upp honom skickade Ali någon ur sitt entourage för att handla skämtartiklar som levererades till Listons camp.

Men det blev ingen match. Fredagen den 13 november satt Muhammad Ali framför tv:n på Sherry Biltmore Hotel och tittade på en gammal gangsterfilm med Edward G. Robinson. Helt plötsligt fick han smärtor i buken, började må illa och rusade till toaletten och kräktes. Han fördes i ilfart till Boston City Hospital, där läkarna konstaterade att han drabbats av tarmbråck. Han opererades direkt.

Pressen belägrade sjukhuset och efter operationen sade en av kirurgerna:

– Han hade en sådan fantastisk vältränad och välutvecklad mage. Det var fruktansvärt att tvingas skära upp den.

Sonny Liston hade förstås en helt annan kommentar och trodde sig veta anledningen till Alis tillstånd:

– Om han inte gapade så mycket skulle han inte få bråck.

Ett nytt matchdatum spikades: 25 maj 1965 i Boston. Men den 21 februari 1965 mördades Malcolm X, en av Alis vänner. Malcolm X hade tidigare uteslutits ur Nation Of Islam av Elijah Muhammad och Malcolm X:s vänner misstänkte att just Elijah Muhammad beordrat mordet. Efter alla rykten om hämnd flyttades matchen till en liten arena i Lewiston, Maine.

Muhammad Ali behövde bara en rond för att försvara sin titel. Han sänkte Liston med en rak höger och det som hände är legendarisk boxningshistoria. När Liston dunsade i golvet stod Ali kvar över honom istället för att gå till neutral ringhörnah. ”Get up and fight, sucker!” vrålade han och domaren försökte knuffa bort honom. Ali började att dansa i ringen med armarna uppsträckta. Domaren började inte räkna och efter 17 sekunder kravlade Liston upp. Ali började att jabba, men när en boxningsjournalist skrek ”It´s over! He´s out!” fattade domaren att Liston var slut och stoppade matchen.

Stora, svarta rubriker, men Ali var van och njöt av uppmärksamheten. Han visste, att vad han än sade den här tiden skulle tidningarna reservera förstasidan för honom.

Han var redan en mycket kontroversiell person.

Dagen efter matchen den 25 februari 1964, då Liston vägrade komma ut till den sjunde ronden och förlorade tungviktstiteln till den unge boxarguden från Louisville, berättade Ali att han blivit muslim och var medlem av Nation Of Islam.

– Jag tror på Allah, jag tror på fred. Jag vill inte flytta in i vita områden, jag vill inte gifta mig med en vit kvinna. Jag döptes när jag var tolv år men jag visste inte vad jag gjorde. Jag är inte kristen längre.

Han tittade ut över den församlade journalistkåren på presskonferensen i Miami och tillade:

– Jag vet var jag ska och jag känner till sanningen. Jag vill inte bli den som ni vill att jag ska bli. Jag är fri att bli vad jag vill.

Tidigare hade han sagt att han var mycket stolt över sitt namn Cassius Marcellus Clay, och menade att det fick honom att tänka på Colloseum och gladiatorerna. Men nu meddelade han att hans namn var Cassius X Clay, där X stod för det namn hans anfäder bar när de fördes till USA som slavar. Den 6 mars 1964 annonserade Elijah Muhammad att han  givit sin unge adept ett nytt namn:

– Det här namnet Clay har ingen gudomlig betydelse. Jag kallar honom Muhammad Ali och det ska han heta så länge han följer Allah och mig.

Själv har Muhammad Ali sagt att namnbytet var bland det viktigaste han gjort i sitt liv.

– Jag blev fri från den identitet som givits min familj av slavägarna. Det var en stor ära när Elijah Muhammad gav mig namnet Muhammad Ali som betyder ”värdig att lovsjunga”.

Men kritiken mot honom för att blev muslim var bara en liten vindpust i jämförelse med den storm som skulle följa.

Han vann på teknisk knockout mot Zora Folley den 22 mars 1967 och det visade sig bli hans sista match på tre och ett halvt år.

USA:s krig i Vietnam trappades upp och hundratusentals unga amerikaner skickades till ett land de knappt hört talas om. Muhammad Ali blev listad som soldat sedan ha febriari 1966 misslyckats att bli avförd vid ett möte med The Local Drafting Board i Louisville. Massor av journalister ringde Ali i Miami och ställde samma fråga:

-What do you think about the Vietcong?

Ali duckade som för en jabb eller en högerkrok om och om igen. Till slut exploderade han och skrek:

– Man, I ain´t go no quarrell with them Vietcong!

Han må ha varit världens bäste boxare, men han var svart, han var muslim och hans uttalande var synnerligen opatriotiskt i det vita USA:s ögon.

Den 28 april 1967 inställde sig Muhammad Ali på United States Armed Forces Examining and Entrance Station i Houston, Texas. Strax efter lunch ställde 26 unga män upp sig inför inkallelseofficeren. När dagen var slut kördes 25 män till Fort Polk, Louisiana, för en kort utbildning innan de flögs till Vietnam.

En man var kvar.

Muhammad Ali vapenvägrade  och försvarade sitt ställningstagande så här:

– Varför ville de att jag ska sätta på mig en uniform, flyga tusentals mil och släppa bomber på bruna människor i Vietnam när negrer i Louisville blir behandlade som hundar? En annan sak vore att dra ut i krig för att ge jämlikhet och frihet åt 22 miljoner svarta här i USA. De skulle inte ens behöva be mig, jag börjar kriga i morgon. Men jag lyder Allah och står upp för min tro. Jag tar mitt fängelsestraff. Vi svarta här har varit fängslade i 400 år.

Den 20 juni 1967 i Houston dömdes Muhammad Ali till fem års fängelse och 10 000 dollar i böter för sin vägran att bli inkallad. Dessutom drogs hans pass in. Men domen ändrades till fem års avstängning från boxning och New York State Athletic Commission tog ifrån honom hans boxningslicens.

Det skulle dröja ända till oktober 1970 innan Muhammad Ali kunde börja boxas igen och detta tack vare ett slags kryphål: det fanns ingen delstatlig boxningskommission i Georgia, och den 26 oktober 1970 vann Ali på teknisk knockout efter tre ronder mot Jerry Quarry i Atlanta. Men den 8 mars 1971 mötte han nye tungviktsmästaren Joe Frazier i en brutal 15-rondersmatch och förlorade på poäng.

Den 28 juni 1971 upphävde USA:s högsta domstol domen mot Muhammad Ali. Amerikanernas inställning till Vietnamn hade förändrats. Nu var många emot kriget och Ali betraktades inte längre som rakt igenom opatriotisk.

Han mötte Ken Norton efter tio raka segermatcher mot relativt okända motståndare Joe Frazier igen innan han fick chansen att möta Joe Frazier igen 28 januari 1974 och vann på poäng efter tolv ronder.

Nu väntade Den Stora Matchen.

Fighten mot George Foreman i Kinshasa i Zaire är en av de mest klassiska boxningsmatcherna genom tiderna. Den gick under namnet ”Rumble In The Jungle”, en vild idé av den smått galne promotorn Don King – mannen med boxningsvärldens underligaste frisyr – som lyckades.

Det var i sanning en märklig match. Publiken älskade Ali och skrek ”Ali, bomaye – Ali, döda honom”, men han var mycket passiv, hängde mot repen och tog emot slagserie efter slagserie från George Foreman. Efteråt kallade han taktiken ”Rope-a-dope”, men under matchen fattade tränaren Angelo Dundee ingenting under sju ronder. Han var rasande på Ali för hans passivitet.

Ali hetsade Foreman. Tråkade och psykade honom. ”Is that all you got?” skrek han när han tog de stenhårda slagen.

Taktiken lyckades. Ali lät helt enkelt Foreman slå sig trött i den enorma värmen på stadion i Kinshasa och i åttonde ronden small det. Pang!

George Foreman gick i golvet.

Tio år efter han slog Sonny Liston, sju år efter att titeln togs ifrån honom var han The Champ igen: The Heavyweight Champion Of The World.

Den 1 oktober försökte Joe Frazier ta ifrån honom titeln i ytterligare en klassisk match, ”Thrilla In Manilla”, men Ali knockade honom i 14:e ronden. Boxningsexperter räknar den matchen som den bästa i historien.

Ali förlorade titeln igen 15 februari 1978 då Leon Spinks, en ung boxare som precis som Ali tagit OS-guld, vann efter bara sju ronder. Men sju månader senare tog Ali tillbaka titeln från Spinks i Superdome i New Orleans på en poängseger efter 15 ronder.

Muhammad Ali blev därmed den förste boxaren någonsin att ta tillbaka titeln två gånger. Då, när han stod på toppen av sin karriär, meddelade han att han skulle dra sig tillbaka från boxningen. Men lockad av pengarna, och kanske äran, kom han tillbaka för en titelfight mot Larry Holmes den 2 oktober 1980. Holmes knockade Ali i elfte ronden.

Efter matchen mot Trevor Berbick i Nassau på Bahamas den 11 december 1981 meddelade Ali än en gång att han skulle sluta. Men den här gången var det för gott. Han klev aldrig in i boxningsringen igen.

Men Muhammad Ali är The Greatest, och många säger att han att världens bäste idrottsman genom tiderna. Det har aldrig funnits en boxare som han och det kommer aldrig att finnas någon.

En gång champ, alltid champ. Så är det i den här världen, och Ali är en legend.

Minns olympiska spelen i Atlanta 1996. Som vanligt spekulerades det om vem som skulle tända elden vid invigningen, men hade kunnat ana, eller ens drömma om, att Muhammad Ali skulle stå där med facklan.

Men där stod han. Facklan i höger hand. Vänsterarmen skakade. Han log och tände pilen som sköt iväg och tände den olympiska elden. En hel värld jublade. En hel värld blev rörd till tårar.

Där stod han. Mästaren. Legenden. Stolt och värdig. Efter ceremonin fick han ta emot en guldmedalj för segern i OS i Rom 1960. För när han kom tillbaka i Louisville efter segern slängde han guldmedaljen i Ohio-floden som en protest mot rasimen och segregationen; han hade vunnit guld för USA men han kunde inte gå på vilken restaurang han ville…

Ali var märkt av sjukdomen när han tände OS-elden.

1984 konstaterades att Muhammad Ali drabbats av Parkinsons sjukdom. Skakningarna är ett av symtomen, precis som nedsatt rörelseförmåga. Muhammad Ali har också drabbats av stelhet i musklerna, och stelheten i ansiktsmusklerna gör att han har svårt att tala.

Thomas Hauser, god vän till Muhammad Ali som 1991 gav ut boken ”Muhammad Ali: His life and times”, beskriver honom så här: ”Hans tal är inte vad det har varit, men hans hjärna är lika knivskarp som alltid. Trots sin sjukdom är Ali friskare, lyckligare, alertare och mer nöjd med livet än vad många tror. Han njuter av sitt liv”.

Ali är gift för fjärde gången. Lonnie är en barndomskamrat som bodde mitt över gatan från familjen Clay i Louisville och han har känt henne sedan hon var sex år. Både Muhammad och Lonnie är starkt engagerade i kampen för att utveckla behandlingen mot Parkinsons sjukdom, och Lonnie sitter i styrelsen för Foundation For Parkinson´s Research tillsammans med bland andra skådespelaren Michael J. Fox, som också är drabbad.

Muhammad och Lonnie bor i Scottsdale, Arizona, men äger också en gård i Berrien Springs, Michigan. Han kliver upp fem varje morgon, vänder sig mot Mecka och ber.

Muhammad Ali har nio barn: Maryum, Rasheeda, Jamillah, Hana, Laila, Khaliah, Miya, Muhammad Junior och Asaad. Laila Ali har följt i sin fars ringdansande fotspår och blivit boxare.

Muhammad Ali är mångmiljonär och tjänar stora pengar på olika framträdanden, när han nu orkar. Han drar in allt mellan 50 000 och 200 000 dollar per gång.

I november 2005 öppnades The Muhammad Ali Center i Louisville, ett centra ägnat att bevara och dela med sig av Muhammad Alis arv, som det heter, men också att verka i hans anda av hopp, respekt och förståelse.

Idag är Ali 69 år och en nöjd man. Om det inte vore för en sak.

Han var tolv år när hans cykel stals och han svor att spöa upp den som gjorde det. Polisen och boxningstränaren Joe Martin hörde hur arg han var och sade åt honom, att det var bäst att lära sig boxas om han skulle klara något sådant.

– Men jag vill fortfarande få reda på vem som snodde den, har Ali sagt flera gånger. Det var en bra cykel.

Kommentarer inaktiverade.