Ku Klux Klan

Det var den första julen efter amerikanska inbördeskriget. Sex krigsveteraner ur den krossade sydstatsarmén träffades i den lilla staden Pulaski, Tennessee, på julaftonskvällen 1865. De var bittra över konfederationens nederlag och oroliga över hur det skulle gå med det södern som slagits sönder av unionsarmén, men mest av allt var de uttråkade.

De fyra officerarna James R. Crowe, Calvin E. Jones, John C. Lester och Richard B. Reed samt soldaterna John B. Kennedy och Frank O. McCord saknade spänningen, kamratskapen och det syfte som en gång förenat dem.

Nu möttes de den här kalla Tennesse-kvällen i det hus mitt i Pulaski där domaren Thomas M. Jones hade sitt kontor. Historierna och skrönorna från ett krig som splittrade den unga nationen flög över bordet där de satt. Alla sex hade gått på college och mindes med värme sina studentföreningar.

Julaftonskvällen slutade med att de bildade en herrklubb. Den skulle vara hemlig och för att dölja sina identiteter bestämde de sig för att bära speciella, nästan fotsida, dräkter och en huva som dolde ansiktena. De ville ha roligt tillsammans utan att någon skulle komma på vilka de var. Inget annat.

Nu gällde det bara att komma på ett spännande namn. Några av dem hade läst grekiska på college och kom ihåg att grekiska för ”cirkel” var ”kyklos”. Ordet gjordes om, avstavades och kombinerades med skotsk-gaeliska ”clan”. Innan de skildes fram på nattkröken var namnet på den hemliga herrklubben klart.

Ku Klux Klan.

Snart samlades de igen och någon kom med idén att de ge sig ut på nattliga eskapader till häst. Maskerade, och kanske påstrukna av whiskeyn från Lynchburg, red de ut i skogar och byar. Sanningen är faktiskt att deras syfte bara var att ha roligt, men deras uppenbarelse till häst i sydstatsnatten skrämde slag på många svarta.

Slaveriet hade i praktiken upphört med unionens seger i inbördeskriget 9 april 1865, men när trettonde tillägget till konstitutionen trädde i kraft 6 december 1865, blev slaveri olagligt. Den nyvunna friheten innebar dock knappast omedelbar lycka i ett södern i kaos, och inte blev det bättre av männen som red i natten. Gudsfruktande och vidskepliga som de var trodde många svarta att de hemsökts av döda konfederationssoldaters spöken när de såg dessa ”vålnader” i vita dräkter och huvor.

Männen från Pulaski menade egentligen inget illa och skrattade hjärtligt när de såg de skräckslagna minerna under sina ”upptåg”.

Men det skulle inte dröja länge förrän ryktet om herrklubben spreds i Tennessee och över hela den amerikanska södern. Hemliga sällskap bildades överallt, men till skillnad från de sex männen i Pulaski, såg dessa sällskap nu en chans att hämnas den ”förnedrande kapitulationen”. De ville vrida tillbaka klockan till tiden när svarta var en ägodel, en handelsvara. Tiden för absolut vit överhöghet.

På bara några månader gick Ku Klux Klan från att vara en relativt oskyldig liten herrklubb till en djupt rasistisk gerillarörelse som med sina nattliga räder satte skräck i den svarta befolkningen. Den lagstadgade friheten för fyra miljoner svarta var en skymf mot allt vad södern stod för, ansåg dessa maskerade män som på allvar tyckte sig ha en gudagiven rätt att slå tillbaka mot ”påbuden” från yankees i norr.

Hatet spred sig som en löpeld i södern. Ett hat sprunget ur en rädsla för vad den nya ordningen kunde ställa till med. Rekonstruktionen hade börjat och vita demokrater i södern befarade att de skulle bli av med all makt och alla rättigheter.

Det var inte så mycket vad som hänt, alltså, utan vad som kunde hända, och slaveriets avskaffande var säkert bara början på ”eländet”, resonerade många.  Ku Klux Klan-grupper bildades över hela södern, som ville, som dessa maskerade nattryttare uttryckte det, ”sätta svarta på plats innan det var försent”. Vita sydstatare som sympatiserade med de svartas sak sågs som förrädare och kallades ”scalawags”. Ännu större förrädare ansågs dock vara de vita som kom från ner från norr för att köpa mark billigt av sydstatare som förlorat alla sina pengar när konfederationen kollapsade. Dessa så kallade ”carpetbaggers” betraktades närmast som parasiter och klansmännen gjorde allt för att jaga ut dem ur södern.

President Andrew Johnson, som tillträdde sedan Abraham Lincoln mördats 15 april 1865, var förvisso republikan, men han vågade inte säga ifrån mot södern. Han såg till exempel genom fingrarna när sydstaterna börja använda ”Black Codes”, som var lagar från 1800 för hur den svarta befolkningen skulle leva. ”Så nära slaveri man kan komma”, som en av Johnsons kritiker sade. Svarta tvingades nu till exempel skriva ”arbetskontrakt” för ett år i taget och kunde inte visa upp ett sådant kontrakt tvingades de arbeta utan lön. ”Black Codes” innebar flera andra begränsningar och Ku Klux Klan såg brutalt till att svarta lydde lagarna.

När radikala republikaner körde över president Johnson 1868 med det 14:e tillägget till konstitutionen, som garanterade svarta medborgarskap och samma medborgerliga och lagliga rättigheter som vita, blev södern en krutdurk igen.

Den exploderade när kongressen delade upp södern i fem militära distrikt, som styrdes från Washington, och 1870 röstade igenom det 15:e tillägget, där det slogs fast, att ingen kunde nekas att rösta.

Ku Klux Klan härjade besinningslöst. Brände ner svartas hus. Piskade dem. Svarta lynchades under de nattliga räderna. Svarta skulle skrämmas till att hålla sig borta från valurnorna. Blodet flöt i södern igen. Ku Klux Klan var ”domare, jury och bödel” och svarta dinglade i hängsnarorna i de djupa skogarna.

Ku Klux Klan var till en början en rad olika grupper som opererade oberoende av varandra. Det ändrades när den före detta konfederationsgeneralen George Gordon kallade till ett möte i Nashville 1867 för att utse en ledare alla grupper skulle rapportera till. Han hade först bett legendariske sydstatsgeneralen Robert E. Lee att bli dess ledare, men Lee tackade nej av ”hälsoskäl”. Då gick budet till en av Lees favoritgeneraler, Nathan Bedford Forrest. I Nashville utsågs han till Grand Wizard och såg sig själv som klanens högste ledare. George Gordon skrev The Prescript, där Ku Klux Klans ”ideologi” och mål slogs fast.

Ku Klux Klan blev där en hierarisk organisation med en Grand Wizard i toppen och en hel rad fantasifulla namn på klansmedlemmar  i befälsordningen: Grand Exchequer, Grand Dragon, Grand Titan i toppen och längre ner till exempel Grand Turk och Grand Cyclop. Initiationsriter infördes, där man fick svära den speciella klaneden. Som en rasistisk och våldsam motsvarighet till Frimurareorden opererade Ku Klux Klan i största hemlighet och kostymeringen, maskerna, kåporna och de långa dräkterna, blev enhetliga genom hela Södern.

Före detta unionsgeneralen Ulysses S. Grant var mycket irriterad över söderns tjurnackade motstånd till rekonstruktionen. När han installerades som president i mars 1869 fick han ständigt rapporter om Ku Klux Klans terror. Knappt två år senare trädde  tre så kallade Enforcement Acts i kraft. En av dessa var den så kallade Ku Klux Klan Act, där brott mot de nya civilrättsliga lagarna blev federala brott. Presidenten fick också rätt att upphäva habeas corpus och arrestera misstänkta utan en formell anklagan. Dessutom gav det Grant rätt att sätta in federala trupper mot Ku Klux Klan, vilket han bland annat utnyttjade i starka KKK-fästet South Carolina 1871.

Men Ku Klux Klan lät sig inte skrämmas. De gömde sig bakom sina masker och fortsatte terrorisera svarta och deras vita “medlöpare”, men kanske i samma utsträckning som tidigare.

Det behövdes inte heller eftersom demokraterna fick ett allt fastare grepp om södern. 1876 styrdes hela södern av demokrater och ett år senare upphörde rekonstruktionstiden när de federala trupperna kallades hem till nord.

Södern var nästan tillbaka i samma läge som före inbördeskriget med sina “Black Codes”-lagar och Ku Klux Klan mer eller mindre försvann. Södern tyckte sig inte ha något behov av “hemliga hämnare”. Ännu mindre blev behovet när Jim Crow-lagarna infördes 1876, där segregationen enligt principen “åtskilda men jämställda” kom att gälla.

Hade Ku Klux Klan försvunnit? Knappast. Flera våldsdåd den här tiden tillskrevs klansmännen, men man tror att medlemsskapet sjönk betydligt. Nathan Bedford Forrest hade också stipulerat att klanen skulle upplösas vid hans död. Forrest avled 1877 och hade innan sin död offentligt tagit avstånd från klanen.

15 år in på det nya århundrandet blossade klanen upp igen. Det som hände 1915 var starten på det som beskrivs som Ku Klux Klans storhetstid.

Tio år tidigare skrev Thomas Dixon boken “The Clansman” som inspirerade D.W. Griffith till filmen “Nationens födelse”. Griffith fick loss stora pengar i Hollywood och “Nationens födelse” var då den dyraste filmen i historien. “Nationens födelse” skildrar bombastiskt och med sydstatspatriotiska övertoner hur klanen “räddar Södern” från svart styre.

Thomas Dixon var gammal skolkamrat med president Woodrow Wilson, som vid en privat visning i Vita Huset blev mäkta imponerad. Filmen gjorde också starkt intryck på metodistpastorn William J. Simmons från Atlanta, Georgia, som ville återuppliva klanen.

På Thanksgiving 1915, den 23 november, samlade Simmons en stor grupp män vid väldiga Stone Mountain i Georgia. De bar kåpor, masker och långa dräkter precis som den gamla klanen, men nu satte man eld på ett kors högst upp på berget. Det var första gången i Ku Klux Klans historia. Den andra generationen Ku Klux Klan utsåg också nya fiender förutom svarta: judar, katoliker, kommunister och fackföreningsanslutna. Man gjorde också gemensam sak med nykteristerna och stödde alkoholförbudet som infördes 1920.

Precis som sina föregångare talade Simmons, pastor som han var, att han var av Gud sänd “för att hålla rent”. I en tid när miljontals européer invandrade till USA spelade Simmons på folks rädsla för nykomlingarna och hyrde in en PR-byrå för att sprida klanens budskap. Massor av amerikaner svor klaneden, där de med handen på bibeln sade att de inte trodde på jämlikhet för “negroes”, betalade inträdesavgiften, kallad klecktokon, och den årliga medlemsavgiften, kallad imperial tax.

Simmons framställde sig som något av en martyr vid kongressförhören 1921, där han dyrt och heligt svor att Ku Klux Klan var en kristen organisation som inte brukade våld. President William G. Harding lät sig kort senare sväras in som klansmedlem och ceremonin hölls i Vita Huset. Klanen växte lavinartat och i mitten av 1920-talet hade den minst fyra miljoner medlemmar, kanske så mycket som sju miljoner. Ingen vet säkert, för medlemsregistren var knappast offentliga.

Om första generationen Ku Klux Klan var en relativt marginell organisation, om än våldsam, blev den andra generationen närmast en politisk kraft; åklagare, borgmästare, senatorer, guvernörer och till och med presidenten var klansmän. Den 8 augusti 1925 marscherade närmare 50 000 Ku Klux Klan-medlemmar i Washington och formerade en del av demonstrationståget som ett kors.

Men sanningen hann ifatt den nya salongsfähiga klanen. En av klanens toppmän, D.C. Stephenson från Indiana, som var Grand Dragon i 23 delstater dömdes 1925 till livstidsfängelse för att ha drogat, våldtagit och mördat den unga lärarinnan Madge Oberholtzer.

Stephenson hade alltid sagt att han var nykterist och stödde alkoholförbudet. Dessutom sade han sig värna om “vita, protestantiska kvinnors rätt”. Sanningen var att Stephenson var asfull när han kidnappade Oberholtzer och bet henne kraftigt under våldtäkterna.

Madge Oberholzer överlevde, men tog inte långt senare livet av sig. Stephenson kunde då dömas för mord av andra graden.

Klanens nya image krossades och medlemsantalet sjönk. Depressionen på 1930-talet ledde också till att många lämnade klanen. Men Ku Klux Klan, trots att dess ledning beordrade att den skulle upplösas 1944, var fortfarande en maktfaktor. Speciellt då i södern.

Det var där klanen blossade upp på nytt när medborgarrörelsen, ledd av Martin Luther King, fick ordentlig kraft på 1960-talet. Ku Klux Klan låg till exempel bakom bombdådet mot 16 Street Baptist Church i Birmingham, Alabama, den 15 september 1963. En elvaårig flicka och tre 14-åriga flickor dog.

Tack vare statsåklagaren William Baxley som vägrade ge upp kunde så fyra klanmedlemmar, den första 1977 och den siste 2001, dömas till livstids fängelse.

Ku Klux Klan låg också bakom morden på de tre medborgarrättsaktivisterna Michael Schwerner, ­James Chaney och Andrew Goodman i Philadelphia, Mississippi, den 21 januari 1964. De lynchades av en klanmobb, efter en konspiration som bland annat innehöll sheriffen och en baptistpastor.

1967 dömdes åtta personer för att ha kränkt Schwerners, Chaneys och Goodmans medborgerliga rättigheter. 41 år efter morden, 2005, dömdes baptistpastorn Edgar Ray Killen till 60 års fängelse för att ha beordrat lynchningen. Hans överklagan två år senare avslogs och Killen, nu 87 år gammal, sitter i Mississippi State Penitentiary.

Idag är Ku Klux Klan återigen en mycket liten organisation. Enligt antirasistiorganisationen ADL, Anti-Defamation League, har den bara mellan 5 000 och 6000 medlemmar. Den har fem avdelningar: Bayou Knights of the Ku Klux Klan, Church of the American Knights of the Ku Klux Klan, Imperial Klans of America, Knights of the White Camelia och Knights of the Ku Klux Klan. Klanen fick ett litet uppsving när Barack Obama valdes till president 2008.

I oktober förra året hällde tre män tändvätska över den 20-åriga svarta kvinnan Sharmeka Offitt i en park i Winnsboro, Louisiana, och tände på. En vattenkran i närheten gjorde att hon kunde släcka branden.

På motorhuven på hennes bil hade de skrivit ”KKK”.

-KKK är en del av livet i den här staten, sade en medlem i föreningen för medborgerliga rättigheter till AP. Rasimen förekommer i hela Louisiana.

Kommentarer inaktiverade.