Konflikten Nordirland

Marscherna skulle bli fredliga protester mot ett valsystem som garanterade oinskränkt makt för protestanterna och lojalisterna.

”One man, one vote”, skanderade Northern Ireland Civil Rights Association när de marscherade mellan Belfast och Derry, inspirerade av den amerikanska medborgarrättsrörelsens framgångar och ickevåldsprincip.

Det var januari 1969 och Europa hämtade andan efter 68-rörelsens protester. Vänstervågen sköljde över Europa: majrevolten i Paris ledde till gatukravaller och generalstrejk, och här i Sverige stoppade demonstranter tennismatchen mellan Sverige och Rhodesia i det som kallades Båstads-kravallerna. I Stockholm barrikaderade sig en grupp studenter i Kårhuset som en protest mot Palme-regeringens nya studieordning. Kårhusockupationen varade i fyra dagar.

Men ”revolutionen” i Europa kom av sig i ett virrvarr av politiska grupperingar.

På Nordirland flög gnistorna när folk började marschera på gatorna i protest mot ”det protestantiska förtrycket”.

Gnistorna blev flammor när National Civil Rights Associations marscher attackerades av protestanter som såg sin makt hotad. Den 4 januari 1969 nådde en marsch från Belfast fram till Derry, men de våldsamma attackerna från motdemonstranterna tvingade marschdeltagarna att ta skydd i stadsdelen Bogside.

Motsättningarna mellan den protestantiska majoriteten, lojalisterna också kallade unionisterna, och den katolska minoriteten, republikanerna eller nationalisterna, skärptes när lojalister den 5 januari gick in i Bogside och försökte rensa området på republikaner. Dagen efter tog republikanerna tillbaka området och proklamerade, att Bogside, Brandywell och Creggan nu ”brutit sig ur Nordirland” och bildat ”fristaten Derry”. Det var då John Casey målade ”You are now entering Free Derry” på en vägg vid en av infartsvägarna till Bogside.

Nordirland hade varit en tickande bomb ända sedan delningen av Irland 1922. Året innan undertecknades anglo-irländska avtalet, där engelsmännen krävde att få behålla sex grevskap i norr som villkor för att låta 26 grevskap på Irland bilda en fristat i det brittiska imperiet.

Den exploderade i augusti 1969.

Protestantiska Oranien-ordens marsch den 12 augusti möttes av stenkastning när den nådde Bogside, där katolikerna uppfattade den som en provokation lika hätsk som någonsin en Ku Klux Klan-marsch i ett svart område i USA.

Slaget om Bogside började. Den nordirländska polisen RUC, Royal Ulster Constabulary, tappade snabbt kontrollen och begärde hjälp från England.

Den 14 augusti skickade engelsmännen in trupper i Nordirland och inbördeskriget var ett faktum. The Troubles, som denna blodiga konflikt kallas, började.

Slaget om Bogside. Den Blodiga Söndagen. Den Blodiga Fredagen. Shankhill Butchers. Hungerstrejker. IRA. Ian Paisley. The Birmingham Six. Mordet på Lord Mountbatten. Bomberna i Enniskillen och Omagh. Bomben i Brighton som skulle ta livet av Margret Thatcher. Tortyren. Kidnappningarna.

Namn och händelser som dryper av blod och ekar av hat. Såren är djupa och tar flera generationer att läka. 3525 personer miste livet i en konflikt som officiellt är över men ändå lever kvar.

The Troubles präglar fortfarande Nordirland trots att Långfredagsavtalet om fred skrevs under 1998, vapnen lagts ner, brittiska styrkor har dragit sig tillbaka och republikaner och lojalister sedan 2007 styr landet i en koalitionsregering.

För första gången sedan 1972, då England införde direktstyre över Nordirland, fick nordirländarna gå till valurnorna den 7 mars 2007.

Det omöjliga blev möjligt när de bittra fienderna Gerry Adams från republikanska Sinn Fein och svavelosande predikanten Ian Paisley från lojalistiska DUP, Democratic Unionist Party, för första gången talade direkt med varandra den 26 mars 2007. Natten mellan den 7 och 8 maj blev Nordirland självstyrande, de forna dödsfienderna Adams och Paisley skakade hand och presenterade en regering så när på en försvarsminister och en justitieminister. Dessa poster har inte England vågat släppa.

Men våldet finns där. Det bubblar under ytan. Utbrytargrupper från IRA har tagit på sig flera bombdåd de senaste åren. Känslan av ”Us and them” är fortfarande stark: katoliker mot protestanter, republikaner mot lojalister. En känsla som förstås förstärks av de så kallade fredsmurar som började byggas 1969 och som fortfarande står kvar. Bara i Belfast finns runt 40 murar. Tretton kilometer betongmurar som skiljer katoliker och protestanter, där den mest kända skär genom West Belfast med katolska Falls Road på ena sidan och protestantiska Shankhill Road på den andra.

Hatet, nedvärvt i generationer, finns kvar men är knappast lika explosivt som den tid då Nordirland var en krigszon.

Starten för The Troubles anses vara Slaget om Bogside i augusti 1969, men konflikten mellan katoliker och protestanter har mycket djupa rötter och går tillbaka till 1100-talet då engelska baroner började konfiskera land på Irland.

Strafflagarna som infördes 1695 ledde till att katolikerna i Irland i princip blev rättslösa, och förtrycket fortsatte, om än inte lika uttalat, ända till Irland blev en fristat 1922.

Men den protestantiska majoriten i Nordirland, som ville behålla unionen med England, såg med alla medel till att ha makt över i praktiken allting. Unionisterna betraktade nationalisterna, alltså katolikerna, som lojala med en annan stat eftersom de ville tillhöra Irland, och såg dem som fiender till Nordirland.

Ulster Unionist Party, som styrde Nordirland ända fram till 1972 då England tog över direktstyret, införde ett valsystem som i allt begränsade den katolska minoritetens inflytande: valdistrikten gjordes om för att gynna partiet och i lokala val fick de som ägde eller hyrde fastigheter i mer än ett område fler röster. En person kunde ha upp till sex röster, vilket naturligtvis företrädesvis gynnade rika protestanter.

Ett talande exempel är att rösterna från 100 protestanter kunde ge två platser i Stormont, parlamentet i Belfast. 300 katolska röster gav bara en plats i parlamentet.

Katolikerna var ofta arbetarklass och förpassades till sämre områden, eftersom protestanterna med lagens rätt hade förtur till de ”council houses” som byggdes.

National Rights Civil Rights Association bildades I mitten av 1960-talet med syftet att få bort orättvisorna i röstlängderna. När de marscherade under parollen ”One man, one vote” såg unionisterna det som ett hot och började attackera marscherna. Ulster Volunteer Force, till exempel, mördade tre personer 1966, och det ses idag som början på som kom att kallas ”det sekteristiska våldet”.

Blod hade börjat flyta i Nordirland. Några år senare rann det i floder på gatorna i Belfast och Derry.

Katoliker mot protestanter. Republikaner, som ville tillhöra Irland, och unionister, som ville fortsätta vara en del av Storbritannien. Nordirländare mot nordirländare. Positionerna var låsta och målen med kampen var som skrivna i sten.

IRA, Irländska Republikanska Armén, bildades under påskupproret i Dublin 1916 och slogs för Irlands självständighet. När Irland blev en fristat 1922 och de sex grevskapen i norr kom att tillhöra England, fortsatte IRA den väpnade kampen för ett enat Irland. Men varken bombattackerna i England 1939 och 1940 eller gränskampanjen mellan 1956 och 1962, där man slog till mot mål på Nordirland, hade något större stöd hos den katolska befolkningen på Nordirland.

1969 splittrades IRA i två delar eftersom man var oense om medlen för att få bort det brittiska styret: mer militanta IRA-medlemmar bildade den paramilitära organisationen Provisoriska IRA, Provos kallad, och traditionalisterna började kalla sig Officiella IRA. Skillnaden mellan grupperna var inte bara i synen på hur mycket våld som krävdes för att nå målen, utan var också ideologisk. Officiella IRA var marxister och såg konflikten på Nordirland som en klassfråga, medan Provos ansåg den vara en kamp mellan republikaner och lojalister.

Lojalisternas kamp organiserades i de paramiltära grupperna Ulsters Frivilligstyrka( Ulster Volunteer Force, UVF), Ulster Defence Association (UDA) och Loyalist Volunteer Force (LVF).

Slaget om Bogside och kravallerna i Belfast i augusti 1969 ledde till att Storbritannien skickade in trupper, och som ett svar på attackerna från främst Provisoriska IRA, bestämde brittiska regeringen att införa en interneringslag. Den innebar att vem som helst som misstänktes för att ha ett våldsamt uppsåt sattes i fängelse i upp till ett halvår utan rättegång.

Lagen infördes 9 augusti 1971 och 350 personer greps direkt. Protesterna mot lagen ledde till kravaller och våldsdåd där 17 personer miste livet.

Medborgarrättsrörelsen NICRA trotsade förbudet mot marscher och demonstrationer. Konsekvenserna skulle bli förödande.

Den 30 januari 1972 organiserade NICRA en protestmarsch i Derry och försäkrade att den skulle bli fredlig eftersom IRA lovade att inte blanda sig i den. Marschen leddes av protestantiske ledamoten av Nordirlands parlament Ivan Cooper och Bernadette Devlin, katolsk republikan och engelsk parlamentsledamot.

Militärens och polisens avspärrningar stoppade marschdeltagarna från att som planerat gå till stadshuset Guildhall i centrum. De började då att gå mot Free Derry Corner.

Vad som sedan hände är fortfarande inte helt klarlagt, trots en rad utredningar. Den rapport, The Saville Inquiry, som alla hoppas ska ge en fullständig bild av händelserna och efterspelet, skulle presenterats i mars i år har blivit försenad.

Man vet att några ungdomar började kasta sten mot militären och polisen. Stenkastningen besvarades med gummikulor, tårgas och vattenkanoner. Strax efter klockan fyra på eftermiddagen fick en trupp brittiska fallskärmsjägare order att gå in i Bogside. När sedan militären uppfattade några smällar som beskjutning från IRA-krypskyttar öppnade man eld.

Fallskärmsjägarna använde automatgevär med, som Tim Pat Coogan skriver i sin bok ”The Troubles”, ”kapacitet att skjuta hål i ett träd på hundra meters avstånd och ändå ha hastighet och kraft att döda en man på andra sidan.”

14 personer dödades och 26 skadades.

Den Blodiga Söndagen upprörde en hel värld och beskrevs som Nordirlands Sharpeville eller Amritsar. Hatet mot britterna blev om möjligt ännu större, och på en presskonferens sent på kvällen den 30 januari, sade Ivan Cooper med direkt adress engelsmännen: ”Ni har givit IRA deras största seger någonsin. Över hela stan i kväll kommer unga män, ja, pojkar, gå med i IRA.”

24 mars 1972 upplöste den brittiska regeringens Nordirlands parlament Stormont och införde direktstyre. En rad våldsdåd och bombattacker följde, bland annat det som kallats Den Blodiga Fredagen den 21 juli 1972. 22 bomber exploderade i Belfast och dödade elva personer. 1972 var det blodigaste året någonsin i ”The Troubles” då sammanlagt 496 personer dog.

Attacker besvarades med hämndattacker i en våldsspiral som blev allt grymmare, blodigare och i allt präglad av ett oförsonligt hat från båda sidor. Ett hat som till exempel kunde ta sig sådana uttryck som de attacker som protestantiska och lojalistiska Shankhill Butchers stod för.

Terrorcellen Shankhill Butchers sade sig vara en del av UVF och leddes av Lenny Murphy, som många beskrivits som ”sadistisk psykopat”, till och med av lojalistiska UDA, Shankhill Butchers kidnappade och torterade katoliker till döds. Ett av offren, Tom Madden, hängdes upp i ett garage och flåddes levande. Francis Crossan torterades i timmar innan Lenny Murphy skar upp halsen nästan ända till ryggmärgen. Shankhill Butchers tros ha mördat åtminstone 30 katoliker. Provisoriska IRA mördade honom 1982 och fick, enligt uppgift, hjälp av lojalistiska paramilitärer att hitta honom.

Margaret Thatcher blev premiärminister 4 maj 1979 och intog en ännu hårdare hållning än sina företrädare, speciellt sedan legendariske Lord Mountbatten dödades av Provisoriska IRA i ett bombattentat några månader senare.

Margaret Thatcher var iskall under hungerstrejkerna i Maze-fängelset i Lisburn utanför Belfast. Fram till 1976 hade fängslade paramilitärer som fänglats nära nog samma status som krigsfångar. ”The Special Category Status” togs bort 1976 och dömda paramilitärer placerades i det som kallades The H-Blocks.

Protesterna började med ”Lakansprotesten”, där fångarna vägrade ta på sig fängelseuniformer och svepte lakan om sig, fortsatte med ”Smutsiga protesten” då de vägrade duscha och smetade sin avföring på väggarna.

1980 inledde sju republikanska paramilitärer en hungerstrejk som avbröts efter 53 dagar då den brittiska regeringen gick med på fem av kraven från fångarna.

Bara en och en halv månad senare, den 4 februari, meddelade de republikanska fångarna att en ny hungerstrejk skulle inledas eftersom de ansåg att den brittiska regeringen brutit sina löften.

Sammanlagt 23 fångar deltog i hungerstrejken, tio av dem dog. Bobby Sands, som var först ut att börja vägra äta, dog den 5 maj efter en 66 dagar lång hungerstrejk.

Under hungerstrejken nominerades Bobby Sands till en plats i det brittiska parlamentet och 9 april vann han omröstningen och blev parlamentsledamot. Bobby Sands blev en martyr och närmast helgonförklarad av republikanerna. Över 100 000 personer kantade gatorna i Belfast när han begravdes, men Margaret Thatcher var iskall när hon kommenterade hans död: ”Mr Sands var en dömd brottsling. Han valde att ta sitt eget liv. Ett val som hans organisation annars inte gav sina offer.”

Sex minuter i tre på natten den 12 oktober 1984 detonerade en bomb på Grand Hotel i Brighton, där det engelska konservativa partiet hade kongress. Provisoriska IRA:s mål var att döda Margaret Thatcher, men hon och hennes make klarade sig. Fem människor dog och 34 skadades.

Medan den våldsamma konflikten fortsatte med tortyr, mord och bombningar. Vid en protestantisk minneshögtid i Enniskillen för irländska soldater som stupat när de stred för Storbritannien, dödades elva personer medan 63 skadades då en bomb exploderade. Provisoriska IRA tog på sig ansvaret för dådet. Men det visade sig att Provos-ledningen inte sanktionerat attentatet, och det faktum att den tog avstånd från den anses vara en vändpunkt i ”The Troubles”.

Våldet fortsatte men samtidigt gjordes små fredstrevare från alla inblandade i konflikten. Medan bomberna exploderade, som IRA-bomben på lojalistiska Shankhill Road som dödade nio personer, och motståndare lönnmördade varandra fördes samtal mellan parterna, ibland i allra största hemlighet.

31 augusti 1994 förklarade Provisoriska IRA att ”alla militära operationer upphör från midnatt”. En och en halv månad senare förklarade lojalisternas paramilitära organisationer ”eld upphör”.

Vapenvilan var bräcklig och bröts av Provisoriska IRA:s bomber flera gånger, bland annat i Canary Wharf i London 9 februari 1996, där två personer dog, och i Manchester 15 juni samma år då 200 skadades.

Medan republikanska Sinn Féin, som ofta sades vara Provisoriska IRA:s politiska gren, satte sig vid ett antal förhandlingsbord bildade republikaner som inte kunde tänka sig några som helst förhandlingar utbrytarorganisationer.

Första stora steget mot fred togs med Långfredagsavtalet den 10 april 1998, underskrivet av både brittiska och irländska regeringar, men uppbackat av så gott som alla partier på Nordirland. Avtalet innebar bland annat en amnesti för 428 fångar från paramilitära organisationer som undertecknat av talet och höll vapenvilan.

Utbrytarna Verkliga IRA (RIRA) placerade en 230 kilos bomb i centrala Omagh den 15 augusti 1998. Den detonerade tio minuter över tre på eftermiddagen. 29 människor dödades och 220 skadades.

Men tack vare Långfredagsavtalet och trots fortsatta terrordåd från olika utbrytargrupper fortsatte republikanske Gerry Adams och Sinn Féin fortsätta att gå vägen mot fred tillsammans med lojalistiske Ian Paisley och DUP men också med David Trimble och UUP.

En internationell kommission, där bland annat Martti Ahtisaari ingick, övervakade IRA:s ”överlämnande av vapen” i september 2005, och det fick lojalistiska paramilitära organisationer att ”skrota” sina vapen bara några veckor senare.

”The Troubles” upphörde officiellt 2007, då Nordirland fick tillbaka sitt självstyre och bildar det som kallas en konstituuerande stat av en unionsstat. Den 7 mars hölls allmänna val till Northern Ireland Assembly i Stormont, där de stora segrarna var DUP och Sinn Féin. Storbritanniens premiärminister Tony Blair tvingade de forna dödsfienderna Gerry Adams och Ian Paisley till förhandlingsbordet genom att hota med fortsatt brittiskt direktstyre.

Den 8 maj 2007 presenterades samlingsregeringen Northern Ireland Executive. Regeringen har hållit och trots flera attacker från olika grupper råder det fortfarande en ”officiell fred”.

– Det är en ofullständig fred, säger vålds- och konfliktforskaren Peter Gill, själv irländare och släkt med den före detta Sinn Féin-ledaren Tomás Mac Giolla. Våldsromantiken lever kvar, där man till exempel hyllar Patrick Magee som en hjälte för att han planterade bomben i Brighton 1984. Attityderna måste förändras och många nordirländare måste sluta se sig själva som offer.

Enligt Peter Gill måste alla som varit inblandade i ”The Troubles” erkänna vad de gjort. Stå upp för sanningen, som han uttrycker det. Försoningen tar tid, och för att kunna gå vidare ”måste man veta var man har varandra”, anser han.

– Folk ända upp i regeringen måste rannsaka sig själva och våga erkänna sin inblandning. Ta Gerry Adams, till exempel, som är så ifrågasatt. Vad var hans roll i IRA? Beordrade han mord på ”tjallare”?

Peter Gill hoppas att den nya utredningen av Den Blodiga Söndagen, The Saville Inquiry, ska kunna slå fast vad som egentligen hände den 30 januari 1972.

– Alla tidigare utredningar har varit ofullständiga och ibland partiska. Den Blodiga Söndagen är ju själva upprinnelsen, efter den eskalerade våldet. Det är ett djupt sår som kan börja läka om sanningen kommer fram.

Kommentarer inaktiverade.