J. Edgar Hoover

Den 4 maj 1972 samlades alla maktens män med president Richard Nixon i spetsen för att betyga sin vördnad och respekt för en man som höll dem i ett järngrepp ända fram till sin död.

J. Edgar Hoover, som var FBI-chef i 48 år, hade dött två dagar tidigare, och nu var det som alla dessa män kom till National Presbyterian Church i Washington D.C. för att förvissa sig om att han verkligen var död.

J. Edgar Hoover fick en statsbegravning och president Nixon talade om Hoover som ”en legendar vars liv var fullt av fantastiska framgångar och som hängivet tjänade sitt land”.

Det var en läpparnas bekännelse.

Sanningen var att Nixon försökte sparka honom två gånger och var, som han uttryckte det, rädd ”för att Hoover hade så mycket information om mig att han kunde rasera templet”.

Richard Nixon drog en lättnandens suck när J. Edgar Hoover dog av en hjärtattack, 77 år gammal, i sitt hus i Washington D.C. på morgonen den 2 maj 1972.

”Herregud, är det sant? Jag trodde han var odödlig”, sade Nixon när han nåddes av nyheten.

Han var knappast den ende som andades ut efter uppgifterna om att J. Edgar Hoover dragit sitt sista andetag: senatorer, kongressledamöter, myndighetstjänstemän, domare, FBI-anställda, företagsledare och civilrättskämpar hade väntat och hoppats att han skulle försvinna, och kunde nu inte annat än att le i smyg.

J. Edgar Hoover var död. Mannen som höll makten och alla som han uppfattade som ett hot mot staten och ”den amerikanska livsstilen” i ett järngrepp låg i jorden.

Alla visste att J. Edgar Hoover under alla sina år som FBI-chef samlade in uppgifter om amerikaner som utgjorde ett potentiellt hot inte bara mot nationens säkerhet, utan också mot honom själv. För att garantera sin oinskränkta makt, där han agerade som vore han själv en stat i staten, byggde han upp ett hemligt arkiv med komprometterande uppgifter om både personliga motståndare och sådana han betraktade som subversiva element.

Alla i maktens korridorer i Washington D.C. visste att han hade ett gigantiskt hemligt arkiv, men ingen visste vad det innehöll. Det som beskrivits som paranoia hos J. Edgar Hoover blev hans försäkring mot inblandning från presidenter och senatorer. Inte många vågade gå ut offentligt och ifrågasätta honom medan han levde, eftersom Hoover flitigt samlade in material enligt principen ”Alla har något att dölja”. Hans hemliga arkiv sades innehålla uppgifter om miljontals amerikaner.

Arkivet var uppdelat i flera delar, och den del som Hoover kallade ”Personal files”, förstördes av Helen Gandy, som var hans sekreterare i 44 år, efter hans död. Hon började det mödosamma arbetet bara timmar efter att hon fått besked om att hennes chef dött och tillbringade sedan flera veckor med att röja undan de känsliga dokumenten.

J. Edgar Hoover hade tummen i ögat på president John F. Kennedy. JFK ville inget hellre än att bli av med Hoover, men alla detaljer om hans promiskuösa leverne hade noggrant dokumenterats av Hoover.

”Det går inte att sparka Gud”, sade JFK en gång och bland de första beslut han tog efter installationen 20 januari 1961 var att förlänga Hoovers förordnande.

Han hade inget val: Hoover visste för mycket, och hans uppgifter hade kunnat krossa Kennedy-administrationen. Hoover hade samlat in information om familjen Kennedy ända sedan JFK:s far, Joseph Kennedy Sr, tjänstgjorde som amerikansk ambassadör i England under andra världskriget.

John F. Kennedys många kvinnoaffärer, speciellt den med Judith Campbell Exner, registrerades i Hoovers arkiv; Hoover ansåg den vara direkt farlig eftersom Judith Campbell Exner var god vän med maffiabossen Sam Giancana, och Hoover misstänkte att maffian kunde utnyttja situationen för att få inflytande över presidenten.

Relationen mellan J. Edgar Hoover och John F. Kennedy har beskrivits som en ”mexican standoff”. Hoover hade filer om JFK:s kvinnoaffärer, om CIA och maffians försök att mörda Fidel Castro, hans vänskap med Frank Sinatra, som sades försökte få sina maffiavänner att backa upp JFK:s valkampanj 1960, medan JFK som president när som helst hade kunnat sparka honom.

Men JFK vågade inte. För mycket stod på spel. När dessutom hans bror, Robert, som var justitieminister, gav Hoover tillstånd att avlyssna Martin Luther King, förstod han att det var omöjligt.

J. Edgar Hoover hade, precis som många gånger under sin karriär, skaffat sig ett övertag genom att utnyttja motståndarens rädsla för vad han kunde veta om dem.

”Hoover var kyligt reserverad, en självbelåten, inskränkt tyrann med storslaget ego”, säger historikern Michael O´Brien medan den legendariske journalisten Jack Anderson, som trots att han beskrevs som Hoovers ärkefiende sade så här: ”J. Edgar Hoover förvandlade FBI från en samling klantskallar och misslyckade individer till en av världens effektivaste polisorganisationer. Under hans styre försökte aldrig någon av hans agenter rigga ett fall, blåsa skattebetalarna eller sälja ut sitt land”.

J. Edgar Hoover personifierade kampen mot brottsligheten i USA, men efter hans död har en bild växt fram av en man som inte skydde några medel för att nå sina mål, vare sig de gällde landets säkerhet, medborgarnas laglydnad eller sina egna syften.

En gång var han alla amerikaners hjälte. Idag är hans namn förknippat med korruption, paranoia, maktfullkomlighet och övergrepp på demokratin.

De som kände honom kan delas i två läger: för eller emot. Hans anhängare beskriver honom som en sann patriot som trodde på demokratin och gav sitt liv åt rättskipningen. Hans motståndare, däremot, beskriver honom som en man som var fångad i sin bakgrund och glorifierade det vita, anglosaxiska och protestantiska USA. Flera kritiker säger att han inte kunde fördra vare sig judar eller afro-amerikaner, att han avskydde ”pseudo-liberaler”, såg fiender till staten överallt och ansåg det var hans gudomliga plikt att skydda USA mot dem. Hans kommunistskräck förstörde livet för många amerikaner när hans vapendragare Joseph McCarthy bedrev häxjakt på det Hoover ansåg var ”subversiva element”.

J. Edgar Hoover ansåg sig själv vara en man med hög moral, men han anklagades för att vara alltför slapphänt när det gäller den amerikanska maffian. Rykten cirkulerade om att maffian hade en hållhake på honom: det sades att Hoover var homosexuell och hade bilder på honom i komprometterande situationer. Andra rykten gjorde gällande att Hoover också var transvestit och att maffian också hade bildbevis för det. En tid, sägs det, gick han under namnet J. Edna Hoover på FBI:s högkvarter.

Sanningen är att Hoover aldrig gifte sig. Han levde tillsammans med Clyde Tolson, som var biträdande chef på FBI, i 40 år, men trots att många journalister och historiker letat febrilt genom åren, har de inte hittat några bevis för att de hade ett kärleksförhållande.

”Clyde är mitt alter ego, han kan läsa mina tankar”, sade Hoover en gång om sin vän.

Hoover levde hemma hos sin mamma till 1938 då han var 43 år. När hon dog flyttade han och delade bostad med Clyde Tolson resten av sitt liv.

För eller emot. J. Edgar Hoover var en människa som blev ett amerikanskt fenomen och levde ett liv där han skickligt odlade myten om sig själv som en sann amerikansk hjälte.

John Edgar Hoover föddes i Washington D.C. på nyårsdagen 1985. Hans mor Anna Marie var av schweizisk börd medan fadern Dickerson Naylors släkt hade både engelska och tyska anor. Edgar, som modern alltid kallade honom, växte upp nära Eastern Market, inte långt ifrån Capitol Hill i Washington D.C.

Han ledde studenternas kadettkår i high school och var en duktig debattör. Han var också lärare i en söndagsskola i en presbyteriansk kyrka i området. Många som tecknat hans historia säger att han här fick de typiskt protestantiska medelklassvärderingarna som blev hans riktmärke i livet. Tidigt misstrodde han ”utländska idéer” som ifrågasatte sådana principer.

Han började arbeta på kongressbiblioteket och studerade på kvällarna. 1917 tog han en juristexamen på George Washington University. Unge Hoover fick anställning på The Alien Enemy Bureau på justitiedepartementet. Tre år senare utsågs han av justitieministern A. Mitchell Palmer att leda en ”utrensningsoperation” bland alla tyskar, österrikare och ungrare som flytt till USA efter första världskriget.

John Edgar Hoover var 24 år och styrde en operation som ledde till att bland annat 247 ”radikaler” sattes på ett fartyg till Sovjetunionen och mer än 4 000 utländska kommunister arresterades.

Imponerade av hans handlingskraft och organisationsförmåga utsåg justitieministern honom till biträdande chef för Bureau of Investigation.

Bureau of Investigation hade ett mycket dåligt rykte, och sades vara ”den mest korrumperade och inkompetenta statliga instansen i Washington”.

Då tog John Edgar Hoover över arbetet som chef och en epok började i amerikansk historia. Men han hade ett villkor för att ta jobbet: inga politiker fick blanda sig i hans jobb och han ville ha fullständig kontroll över alla befodringar.

Hoover började ”saneringsarbetet”. Han sparkade agenter som han ansåg vara odugliga, förbjöd befodringar som tack för lång tjänst, krävde en collegeexamen hos de som ville bli agenter och total nykterhet. Han började bygga upp ett arkiv för fingeravtryck, införde specialutbildning för nyrekryterade agenter och lät bygga de första rättsmedicinska laboratorierna.

Hoover tog över i en mycket turbulent tid av spritförbud där olika kriminella gäng importerade sprit och slogs om olika territorier. Hoover gjorde vad han kunde, men ansåg sig maktlös eftersom hans agenter inte fick bära vapen. Organisationen var tandlös och det var inte förrän efter kidnappningen av Charles Lindberghs son som justitiedepartementet förstod att Hoover hade rätt när han krävde jurisdiktion över hela landet.

Men det var också gripandena av flera av dåtidens mest notoriska brottslingar som Machine Gun Kelly, Baby Face Nelson, John Dillinger och Ma Barker under första halvan av 1930-talet ledde också till att justitiedepartementet gav klartecken till en ny organisation.

1935 bildades FBI, Federal Bureau of Investigation, och fick jurisdiktion over hela USA.

Jakten på John Dillinger, kallad Public Enemy # 1, och hans rånarkolleger uppmärksammades stort i media, och J. Edgar Hoover såg till att förse pressen med så mycket spännande material som möjligt. Han skapade en bild av sig själv som hjälte och såg på så sätt till att ha allmänhetens stöd.

J. Edgar Hoover byggde legenden om sig själv på ett tidigt stadium, och han var noga med att till exempel Hollywood gav en bild av honom som brottsbekämparen som stod på den lilla människans sida mot alla hot, vare sig de kom från rånare, banditer eller utländska konspiratörer. Imagen i kombination med det faktum att han redan hade hundratusentals namn i sina hemliga register gjorde att FBI blev hans byrå. Ingen kunde säga åt honom vad han skulle göra, inte ens presidenten.

Med absolut makt styrde J. Edgar Hoover FBI, och genom sitt konspirerande, intrigerande och sina hemliga dokument över motståndare, enligt sina hårdaste kritiker, faktiskt också USA, fram till sin död.

Under andra världskriget arresterade FBI:s kontraspionage flera naziagenter på amerikansk mark, och Hoover fick beröm av president Harry Truman, som skrev så här i sina memoarer: ”Vi ska vara stolta över och ha förtroende för våra säkerhetsorganisationer. Deras arbete gjorde att vi nästan helt slapp sabotage och spionage under andra världskriget”.

Andra världskriget tog slut men J. Edgar Hoovers jakt på hot mot nationen under kalla kriget blev allt intensivare. Kommunismen var det största hotet, ansåg han, och klappjakten började. Hans handgångne man blev republikanske senatorn Joseph McCarthy, som efter några fall där amerikaner spionerande för Sovjets räkning, snart såg kommunister bakom varje gathörn. Hans paranoia tog sig bland annat uttryck i påhopp mot en rad personer i Hollywood som svartlistades och hans senatsförhör blev rena häxprocesserna.

I slutet av 1950-talet startade J. Edgar Hoover COINTELPRO, Counter Intelligence Program, för att kartlägga, infiltrera och splittra organisationer som han ansåg utgöra ett hot mot staten. Först siktade man in sig på kommunister, sedan på medborgarrättsrörelsen och främst då Dr. Martin Luther King, men också Ku Klux Klan och den amerikanska nynaziströrelsen.

J. Edgar Hoover har kritiserats för mycket, men COINTELRO beskrivs idag som det värsta han någonsin gjort under sin karriär. Inbrott, illegal avlyssning, planterande av bevis, förföljelser och ryktespridning var COINTELPRO:s arbetsmetoder. Det talades till och med om mord, men när COINTELPRO avslöjades 1971 klarade sig Hoover förstås undan. När COINTELPRO utreddes 1975 och deras aktiviteter betecknades som ett brott mot konstitutionen hade Hoover varit död i tre år.

Många frågar sig än idag varför J. Edgar Hoover aldrig brydde sig om maffian, som fick ett rejält fäste i USA under förbudstiden. Att det skulle berott på att maffian hade bilder som avslöjade Hoover som homosexuell har avfärdats av många historiker som rent skvaller. Tvärtom har det framkommit att Hoover hade flera affärer med kvinnor, till exempel med Ginger Rogers mor Lela och skådespelerskan Dorothy Lamour.

J. Edgar Hoovers ovilja att ta sig an maffian innan Robert F. Kennedy pressade honom i början av 1960-talet berodde helt enkelt på att han var orolig för att maffian skulle lyckas muta hans agenter.

Dessutom drog aldrig J. Edgar Hoover igång en operation om han inte var helt säker på att den skulle lyckas. En antimaffia-kampanj var en osäker operation som inte garanterade fällande domar och därmed inte succé för honom.

J. Edgar Hoover var chef för FBI i 48 år och tjänstgjorde under åtta presidenter.

När han dog införde kongressen en ny regel som innebär att ingen FBI-chef får sitta längre än tio år.

Kommentarer inaktiverade.