Giljotinen

Massor av folk hade samlats på Place de Grève i Paris den här dagen. Många hade kommit redan på morgonen för att förvissa sig om en bra plats. Det var den 25 april 1792 och parisarna var nyfikna på den nya maskinen.

Stråtrövaren Nicolas Jacques Pelletier hade dömts till döden sedan han rånat och mördat en man på Rue Bourbon-Villeneuve  i Paris den 14 oktober 1791. Nu skulle han avrättas men inte med någon av de gamla metoderna. Det var nya tider. Den franska revolutionen hade startat drygt två år tidigare, och debatten om dödsstraffet ledde fram till ett beslut om en effektivare och, i revolutionens anda, mer jämlik avrättningsmetod. Alla som dömdes till lagens strängaste straff skulle avrättas på samma sätt.

Nicolas Jacques Pelletier leddes upp på schvaotten där böden Charles Henri Sanson väntade. Stående spändes han fast på britsen, som sedan fälldes ner varpå hans huvud låstes fast.  Folkmassans sorl förvandlades till jubel. Soldater från nationalgardet försökte hålla tillbaka parisbor som trängde sig fram för att komma så nära schavotten som möjligt.

Klockan halv fyra på eftermiddagen lät Charles Henri Sanson bilan falla. Den rakbladsvassa bilan skilde huvudet från kroppen och blodet sprutade. Stråtrövaren Nicolas Jacques Pelletier var död. Hans huvud lyftes upp från korgen och visades upp för folkmassan.

Den nya avrättningsmaskinen fungerade perfekt, även om några i folkmassan buade eftersom de tyckte det gått för fort. En offentlig avrättning på den tiden var ett slags folknöje, men för en del var det här tydligen inte tillräckligt underhållande.

Maskinen, det snabba, effektiva och ”humana” redskapet för en avrättning, kom senare att gå under namnet giljotin. Här, på Place de Grève utanför Hôtel des Ville den 25 april 1792, användes den för första gången.

Lite mer än ett år senare, när både kung Ludvig XVI och drottning Marie-Antoinette, halshuggits i giljotinen, blev den en symbol för en revolution där goda avsikter och stolta proklamationer om demokrati och frihet förvandlades till en klappjakt på påstådda kontrarevolutionärer. Paranoida och maktgalna ledare skydde inga medel för att undanröja ”revolutionens fiender” och giljotinen blev ett effektivt redskap.

När Maximilien Robespierre i praktiken blev diktator och använde terrorn som vapen halshöggs folk i parti och minut. Sommaren 1794 avrättades 800 människor i månaden bara i Paris. Robespierre införde Skräckväldet 1793 för att året därpå starta Den Stora Terrorn.

Slutstationen för alla som utsattes för Robespierres och hans spioners jakt på alla ”subversiva” element var giljotinen. Det revolutionära Frankrike hade skapat den ultimata avrättningsmaskinen, nu när 15 000 människor kom att mista livet i giljotinen eftersom de betraktades som ”en fara för landet”: avrättningarna gick snabbt och den var pålitlig. Klickade aldrig.

Skapandet av den nya flaggan Trikoloren, Stormningen av Bastiljen, avrättningen av kungaparet, avskaffandet av adeln och en ny tideräkning med Den Republikanska Kalendern är några av de stora och avgörande händelserna i den franska revolutionen.

Men det som vi främst förknippar med franska revolutionen är giljotinen. En mördarmaskin som blev en ikon. En träställning med en bila som satte skräck i en hel nation.

Nu var det dock inte Frankrike som uppfann giljotinen. Redan på 1200-talet användes en anordning för halshuggning i västra Yorkshire, England. Halifax Gibbet var en en över fyra meter hög träkonstruktion med ett yxblad monterat på ett block. Yxbladet hissades upp, den dödsdömde lades på en slags stupstock och sedan släpptes blocket med yxbladet. Det var en primitiv konstruktion, men som i det mesta påminde om giljotinen.

Den första avrättningen med en Halifax Gibbet skedde 1286 just i staden Halifax, därav namnet på avrättningsmaskinen. Men det finns uppgifter om att en halshuggning med en liknande anordning skedde redan 1066.

Halifax Gibbet förbjöds av Oliver Cromwell 1650, bland annat för att allmänheten krävde ett stopp för avrättningar för mindre brott som stöld. En avrättning i en Halifax Gibbet hade varit ett folknöje och skedde alltid på marknadsplatsen i Halifax på lördagarna.

En replika av en Halifax Gibbet finns nu att beskåda på platsen för originalet, intill St. Mary’s Catholic Church, inte långt ifrån Gibbet Street i Halifax.

The Scottish Maiden är en annan föregångare till giljotinen, som i det mesta liknande konstruktionen i Halifax. James Douglas, den fjärde earlen av Morton som var lordkansler i Skottland under kung Jakob I:s styre, lät sig inspireras av avrättningsmetoden  i Halifax och införde den i Edinburgh 1564. 150 personer miste huvudet i The Scottish Maiden mellan 1564 och 1708.

Earl Morton själv hamnade i onåd hos hertigen av Lennox, Esmé Stuart, som anklagade honom för att ligga bakom mordet på lord Darnley, som också hade titeln ”King of Scotland”.  Earl Morton dömdes till döden och avrättades i The Scottish Maiden 1581.

I Irland finns också beskrivningar av avrättningsmetoder som påminner om giljotinen. En målning med titeln ”The execution of Murcod Ballagh near to Merton in Ireland 1307” visar hur det gick till när Murcod Ballagh halshöggs och anordningen liknade en giljotin.

En annan anordning i Irland runt den tiden var en mer primitiv variant. Visst, den dödsdömde lades på stupstocken, men själva dekapitierandet var ett brutalt hantverk: ett yxblad hade monterats på ett träblock, bladet placerats nära den dödsdömdes nacke innan bödeln höjde en klubba som han med all kraft slog i träblocket så yxbladet i bästa fall direkt klöv nacken på den dödsdömde. I en del fall räckte det inte med bara ett slag…

Den 10 oktober 1789 talade doktor Joseph-Ignace Guillotin inför den nya lagstiftande församlingen i Frankrike. Församlingen hade erkänts av kung Ludvig XVI den 27 juni, vilket räknas som, så att säga, den juridiska starten på den franska revolutionen.

Men när Bastiljen stormades 14 juli tog den rejäl fart i ett folkligt uppror, och nu skulle revolutionens ledare bygga ett nytt slags samhälle. En av hörnstenarna var en ny lagstiftning och den 9 oktober 1789 började man diskutera strafflagen. Dagen efter presenterade doktor Guillotin sex nya lagförslag, varav ett handlade om dödsstraffet.

Doktor Guillotin föreslog en avrättningsmetod som skulle vara lika för alla som dömdes till döden. Tidigare hade man i Frankrike avrättas på olika sätt, beroende på vilket stånd man tillhörde. Halshuggning, den mest ”hedervärda metoden”,  var reserverad för de högre stånden, medan de ofrälse, de fattigaste, avrättades med rådbråkning, hängning, bränning på bål eller stegling.

Först skrattade många i församlingen åt hans förslag om en maskin som snabbt, effektivt och smärtfritt skulle avrätta dödsdömda. I det läget, hösten 1789, var inte ens den lagstiftande församlingen säker på om man ville behålla dödsstraffet.

1791 beslutade dock församlingen om avrättning som den nya franska lagens strängaste straff, och trots hånandet av Guillotins förslag om en maskin med fallande bila, gav man doktor Antoine Louis, kirugakademiens sekreterare, uppdraget att konstruera en sådan.

Louis skissade på en maskin, gav skisserna till ingenjören Tobias Schmidt som började bygga på en prototyp. Snart hade Schmidt byggt en maskin med två drygt fyra meter höga pelare och en tvärslå. Insidan av pelarna var utskurna där bilans blad, antingen ett rakt blad eller ett snedställt i 45 graders vinkel, monterat i ett tungt träblock löpte i de talgade skårorna mot det tvådelade oket där huvudet låstes fast . Ett rep fästades i träblocket och drogs genom en remskiva. Hela anordningen monterades på en schavott.

Först testades anordningen på djur, sedan på människolik på ett sjukhus i Bicêtre. Anordningen fungerade perfekt och den lagstiftande församlingen kunde nu godkänna den som Frankrikes enda avrättningsmetod.

Först ut var alltså stråtrövaren Nicolas Jacques Pelletier, som halshöggs den 25 april 1792, men han skulle följas av fler. Många fler. Chares Henri Sanson, revolutionens mest kända bödel, gjorde en del förbättringar av konstruktionen, till exempel förkortade han pelarna och därmed fallhöjden.

I folkmun fick den heta både Louisette och Louison, eftersom den skapats av en doktor Louis, men något år efter att man började använda den talade folk istället om ”La Guillotine”. Engelske historikern Robert Wilde tror att man lade till ett  ”e” för att man skulle kunna rimma på ordet i dikter och sånger.

Den kallades ”nationella rakbladet”, ”änkan” och ”Madame Guillotine”. Mitt i dödandet, i Skräckväldet och under Den Stora Terrorn, fanns, precis som under alla svåra tider, den svarta humorn. Några hittade till och med på ett helgon, St. Guillotine, som de skämtade om skulle skydda dem.

Men vem som helst kunde läggas i giljotinoket när Maximilien Robespierre despotiskt styrde det revolutionära Frankrike. Efter hans död 28 juli 1794 upphörde de minst sagt summariska rättegångarna och antalet giljotineringar minskade.

Frankrike behöll dock giljotinen som avrättningsmetod ända till dödsstraffet avskaffades 1981. Den sista som giljotinerades i Frankrike var Hamida Djandoubi, dömd för mord på sin flickvän. Han avrättades 10 september 1977.

Giljotinen har använts i flera andra länder, till exempel Grekland, Schweiz, Belgien och Tyskland. Adolf Hitler var mycket förtjust i den här avrättningsmetoden och lät 1933 bygga 20 giljotiner. Grundprincipen var densamma som på den första giljotinen 1792. Fransmannen Leon Berger lät modernisera giljotinen på 1870-talet och nu förfinade Hitlers ingenjörer  mekaniken och gjorde den ännu effektivare.

Över 16 000 personer giljotinerades i Tyskland och Österrike mellan 1933 och 1945. I Västtyskland användes den för sista gången 1949, i Östtyskland 1966.

I Sverige bestämdes det 1903 att halshuggning skulle ske med giljotin istället för som tidigare med yxa. En 442 centimeter hög och 238 centimeter bred giljotin köptes in från Frankrike till priset av 3 586 francs.

Klockan åtta på morgonen den 23 november 1910 avrättades Alfred Ander, dömd för rånmord, i giljotinen på Långholmens centralfängelse.

Det var enda gången den svenska giljotinen användes. Dödsstraffet i fredstid avskaffades 30 juni 1921. Idag finns giljotinen på Nordiska Muséet.

Vad hände då med doktor Joseph-Ignace Guillotin, som påstods varit moståndare till dödsstraffet och som hoppades att han idé om en ny metod skulle leda till att dödsstraffet snabbt avskaffades i Frankrike?

Det finns en skröna om att han själv giljotinerades, men det är inte sant. Han dog av ”naturliga orsaker” 26 mars 1814, 75 år gammal. Det var en annan Guillotin som giljotinerades, doktor J.M.V. Guillotin från Lyon.

Sant är dock att hans efterlevande skämdes så mycket över deras släktnamn givit namn åt en avrättningsmaskin att de bad franska regeringen att byta namn på den. Regeringen sade nej och familjen kände sig då tvingade att byta namn.

Kommentarer inaktiverade.