Amerikanska Inbördeskriget

Publicerade i Allt Om Vetenskap Tema Historia.

ABRAHAM LINCOLN

Han kallades ”Hederlige Abe” och var mannen som ledde ett sargat USA genom dess värsta kris någonsin.

Men Abraham Lincoln fick aldrig uppleva hur USA efter fyra års splittring blev en enad nation igen. Fem dagar efter syds kapitulation i det amerikanska inbördeskriget sköts han av en galen sydfanatiker på Ford´s Theatre i Washington och dog morgonen efter.

Abraham Lincoln är kanske den störste amerikanske presidenten genom tiderna, och han blev det för att var en skicklig politiker, en lysande talare och retoriker, samtidigt som han blev en alltmer driven högste militäre ledare.

Abraham Lincoln föddes den 12 februari 1809 i en liten stuga Hodgenville, Kentucky. Han var Thomas och Nancy Lincolns andra barn. Familjen var välbeställd, men det visade sig att flera av Thomas Lincolns lagfarter var falska, och utblottade flyttade familjen först till Indiana, sedan till Illinois.

När Abraham var 21 började han studera juridik. 33 år gammal gifte han sig med Mary Todd, dotter till en rik slavhandlare från Kentucky, och paret bosatte sig i Springfield, Illinois. De fick fyra söner men tre av dem, Edward, William och Tad dog innan de nått vuxen ålder. Robert, deras första barn som föddes 1843, levde till han blev 82 år, och var bland annat krigsminister 1881-1885.

Abraham Lincoln, som var djupt troende med en baptistisk uppväxt, blev politiskt intresserad, men övergav Whigpartiet för Republikanska partiet när det bildades 1854.

Han vann presidentvalet i november 1860 och installerades 4 mars 1861 som USA:s 16:e president. Landet befann sig i en djup kris, där elva sydstater i protest mot Lincolns idéer om att inte tillåta slaveriet i de nya territorierna, bröt sig ur och bildade Konfederationen.

Inbördeskriget bröt ut den 4 mars 1861. 1 januari 1863 utfärdade han Emancipationsförklaringen, som gjorde slaveriet olagligt i utbrytarstaterna, och var mannen bakom det trettonde tillägget till konstitutionen, som avskaffade slaveriet.

Trettonde tillägget trädde i kraft 6 december 1865, men Lincoln fick inte vara med om det historiska ögonblicket. Han omvaldes till president i november 1864, men sköts den 14 april 1865 av John Wilkes Booth. 22 minuter över sju på morgonen den 15 april avled han, blott 56 år gammal.

”Utan illvilja mot någon, med barmhärtighet mot alla och med principfasthet i det rätta, den rätt som Gud ger oss, ska vi förbinda nationens sår”, sade han i sitt installationstal den 4 mars 1865.

EMANCIPATIONSFÖRKLARINGEN

Abraham Lincoln gjorde det klart redan innan kriget bröt. Slaveriet skulle inte förbjudas i de stater det var lagligt, men han ville hindra slavägare att ta med sina slavar om de ville flytta västerut till de nya territorierna.

Hans politik var en balansakt på slak lina, till exempel hur han lyckades behålla stödet från slavstaterna Missouri, Kentucky, Delaware och Maryland. Alla fyra stater gränsade till konfederationen och det var livsviktigt för honom att de stannade i unionen.

Sommaren 1862 pressades han hårt av abolitionisterna som i ett öppet brev kritiserade honom för att vara undfallande mot dessa stater. Lincoln ville fortfarande inte förarga sina bundsförvanter i gränsstaterna och sade:

”Mitt främsta mål i den här striden är att rädda unionen, inte att antingen bevara eller förgöra slaveriet. Om jag kunde rädda unionen utan att frige en enda slav skulle jag göra det. Om jag kunde rädda den genom att frige alla slavar skulle jag göra det, och om jag kunde rädda den genom att frige några och låta andra fortsätta vara slavar skulle jag göra det.”

Det kan tyckas vara ett högtravande uttalande från en president som blivit överbefälhavare i det krig som rasade bara några kilometer från Vita Huset; svävande ord från en man som sett nationen delas och som fortfarande aktade sig noga för att inte stöta sig med politiker som när som helst kunde sluta stödja honom och baxa över sin stat till konfederationen.

Men i ljuset av det som hände efter sommaren framstår Lincolns manövrerande som ett politiskt mästerstycke. I högsta grad medveten om att slaveriet fortfarande skyddades av konstitutionen kunde han inte gå den politiska vägen. Här, mitt i ett brinnande krig, fanns inte utrymme för kompromisser.

Då kom genidraget.

Medan hans kritiker rasade över hans undfallenhet och blodet flöt på slagfälten skrev Abraham Lincoln på ett dokument som inte bara skulle ändra krigets slutmål utan förändra USA för alltid.

I september 1862 presenterade han sin preliminära emancipationsförklaring. 1 januari 1863 trädde den i kraft. Emancipationsförklaringen innebar att alla slavar i de konfedererade staterna förklarades fria.

I nord jublade man. I syd hatade man ännu mer. Slavägande politiker och plantageägare såg det som en ny slags krigsförklaring, men nu en ännu värre sådan.

Bläcket i Lincolns namnteckning på ett av de viktigaste dokumenten i USA:s historia hann knappt torka innan kriget eskalerade. 1863 såg en rad massiva fältslag när Robert E. Lees sydstyrkor försökte invadera norr, men det var också året när nord tvingade dem på defensiven och höll dem där till krigsslutet.

Taktiska manövrar från nord, felbedömningar och underskattningar från syd, men också nords överlägsenhet i antalet soldater och förmåga till snabbare förflyttningar, var avgörande faktorer när kriget förändrades.

Men den viktigaste var Abraham Lincolns genidrag.

Här lyckades han balansera mellan abolitionister och sina allierade i slavstaterna som gränsade till konfederationen. Men som vore det en plan redan från början, då han sade att han bara såg unionens bevarande som krigets mål, ställde han sig över konstitutionen för ”landet bästa”.

Konstitutionen ger en amerikansk president en större så kallad exekutiv makt. Presidenten är överbefälhavare, och här tyckte Lincoln att frigivandet av slavarna var en militär nödvändighet. Militärt skulle konfederationen bli svagare, ansåg han, eftersom slavar användes för enklare sysslor i konfederationsarmén. Det var hans formella skäl när han använde andra sektionen i andra artikeln, i den amerikanska konstitutionen för att göra slaveriet i syd olagligt.

”Hit them were it hurts”, är ett talesätt i USA, och här slog Abraham Lincoln rakt i konfederationens hjärta.

Emancipationsförklaringen, visste Lincoln, skulle förkorta kriget, men var också första steget mot slaveriets avskaffande i hela USA.

Emancipationsförklaringen har ofta beskrivits som en närmast revolutionär handling med lika stor historisk betydelse som självständighetsförklaringen. Den kom i ett läge då nationen splittrats av hat och landsmän dödade varandra, men blev en slags moralisk kompass för unionens styrkor i ett avgörande skede av kriget.

Enligt den amerikanska historikern Barbara J. Fields var det bara en tidsfråga innan Abraham Lincoln skulle göra slaveriet till krigets viktigaste fråga, eller som hon säger: ”Bevarandet av unionen var ett alltför ytligt mål som inte var värt att offra liv för”.

För många, speciellt de svarta, var kriget redan från dess utbrott ett krig mot slaveriet, eller som general Daniel Ullman, som ledde en svart unionsbrigad, skrev: ”Ljudet från den första kanonen som avfyrades mot Fort Sumter var som en klockas dödsklämtning för slaveriet. De som avfyrade den var i praktiken de största abolitionisterna någonsin.”

Abraham Lincoln, som den sluge taktiker han var, visste att det första stora steget mot att förklara slaveriet olagligt måste planeras noggrant och komma vid exakt rätt tidpunkt. Två unionsgeneraler, John C. Frémont och David Hunter, tillrättavisades hårt när försökte befria slavar i Missouri respektive Florida, South Carolina och Georgia.

Ett annat problem var Roger Taney, chefsdomare i Högsta Domstolen och slaveriförespråkare, som naturligtvis kunde hävda att alla försök att förbjuda slaveri var ett brott mot konstitutionen.

Dessutom nåddes Lincoln av alarmerande rapporter om att både Storbritannien och Frankrike var på väg att erkänna konfederationen som en oberoende nation.

Abraham Lincoln bidade sin tid. Samtidigt med hotet om utrikespolitiska förvecklingar, de juridiska hindren och den allt högljuddare kritik från slaverimotståndarna, satt han i själva verket och skrev på ett första utkast till emancipationsförklaringen.

Redan juni 1862 hade han skrivit ett första utkast och en månad senare presenterade det för sitt regeringskabinett. Ingen hade något i princip något mot dess innehåll men utrikesministern William H. Seward påpekade att Lincoln borde vänta med den, och sade, att den kan uppfattas som ”ett sista skrik under vår reträtt”.

General George B. McLellan hade precis misslyckats på Virginia-halvön och blivit tvungen att dra tillbaka styrkorna, så Lincolns förslag skulle framstått som desperat i det läget.

Lincoln behövde en stor seger på slagfältet för att tiden skulle vara mogen. Han fick den i 17 september 1862 i Slaget om Antietam i Sharpsburg, Maryland. Slaget var blodigt, segern var knapp, men det var den seger Lincoln behövde.

22 september offentliggjorde Lincoln emancipationsförklaringen, där han drog åt tumskruvarna på syd. Utbrytarstaterna fick 100 dagar på sig att komma tillbaka in i unionen och visa att de var villiga att om inte direkt så stegvis göra slavarna fria. Om de inte uppfyllde kraven skulle alla slavar i konfederationen förklaras fria.

Konfederationen och dess president Jefferson Davis lät sig inte skrämmas in i fållan.

När de 100 dagarna gått exekverade Abraham Lincoln den makt han hade som överbefälhavare. Emancipationsförklaringen var en militär strategi, förklarade han.

”Jag anser att de åtgärder, som normalt är mot vår konstitution, kan bli lagliga, genom att bli ofrånkomliga för bevarandet av vår konstitution genom bevarandet av vår nation”, sade han när han försvarade sina extraordinära åtgärder som överbefälhavare.

Emancipationsförklaringen trädde i kraft den 1 januari 1863 och innebar att alla slavar i de tio stater som fortfarande ansågs vara i krig med unionen förklarades fria. Tennessee, som var en konfederationsstat, undantogs eftersom unionens styrkor kontrollerade så gott som hela staten. Undantag gjordes naturligtvis också för Missouri, Kentucky, Delaware och Maryland, slavstater som gränsade till unionen. Visst, Abraham Lincoln, utnyttjade sin makt som överbefälhavare i en krigssituation, men han ville definitivt inte förarga dessa stater.

Slavar lämnade sina herrar. Vände ryggen åt sina plågoandar. Unionsstyrkor fritog tusentals slavar om dagen och vid krigsslutet 1865 var så gott som alla fyra miljoner slavar fria.

Abraham Lincoln gjorde slaveriet till krigets viktigaste fråga, men emancipationsförklaringen var, trots att den gjorde så många som ägts, förnedrats, piskats, sålts som boskap och jagats med blodhundar i södern fria, fortfarande bara ytterligare en krigsförklaring från Lincoln. Ett sätt för honom att sätta press på konfederationen och han lyckades. Unionens styrkor gick på offensiven och konfederationen tappade mark, både bildligt och bokstavligt: unionens styrkor kom att kontrollera alltfler strategiskt viktiga städer och områden i syd.

Först i slutet av 1865, åtta månader efter krigsslutet, avskaffades slaveriet i USA.

Abraham Lincoln förvandlades under kriget från att vara en försiktig och i högsta grad diplomatisk abolitionist, till en president som verkligen ville leva upp till orden i självständighetsförklaringen om att ”…all men are created equal”. Han kom från Kentucky, där slaveriet var lagligt och hans fru växte upp i en slavägarfamilj, men nu ville han göra upp med slaveriet en gång för alltid.

Lincoln visste att det enda sättet skulle vara ett tillägg till konstitutionen, den amerikanska grundlagen. Nu fanns tolv tillägg och det hade gått 60 år sedan det senaste tillägget gjordes.

Han hade sannerligen en grannlaga uppgift framför sig: ett konstitutionstillägg krävde tvåtredjedels majoritet i kongressen och sedan en ratificering i 27 stater, vilket var tre fjärdedelar av staterna. Men han visade återigen vilken taktiker och politisk strateg han var, bland annat när han skaffade sig stöd från de då annars så slaverivänliga demokraterna.

Abraham Lincoln gjorde slaveriet till sin viktigaste valfråga i presidentkampanjen 1864. Han omvaldes i november och den 31 januari 1865 antogs det trettonde tillägget i kongressen.

”Ända sedan vi röstade känns det som vi är i ett nytt land”, sade den republikanske kongressledamoten George W. Julian.

Staterna i unionen ratificerade tillägget snabbt. Efter krigsslutet i april gavs inte utbrytarstaterna i den nu krossade konfederationen något val: för att bli upptagna i unionen igen var kravet att de skulle ratificera det.

Den 6 december 1865 antogs det trettonde tillägget till konstitutionen, där det föreskrivs, att ”Neither slavery nor involuntary servitude, except as a punishment for crime whereof the party shall have been duly convicted, shall exist within the United States, or any place subject to their jurisdiction”.

Fyra miljoner slavar var fria människor, men var det för slags frihet? Lagen sade, att ingen människa kunde ägas av en annan, men USA:s saknade fortfarande flera grundläggande rättigheter. Enligt lagen var de inte ens medborgare i USA. 1868 ratificerades det 14:e tillägget som gav dem medborgarskap och året efter fick de rösträtt tack vare det 15:e tillägget.

Men många hårdnackade sydstatspolitiker vägrade acceptera att svarta skulle ha samma rättigheter. I slutet av 1880-talet kom de så kallade Jim Crow-lagarna, som i praktiken satte det 14:e tillägget ur spel. Jim Crow-lagarna gjorde segregation laglig. Samtidigt infördes nya rösträttsregler i den djupa södern som gjorde det svårare, för att inte säga omöjligt, för svarta att rösta.

President Lyndon B. Johnson, som tillträdde efter mordet på John F. Kennedy, drev igenom The Civil Rights Act 1964, där all diskriminering förbjöds, och The Voting Rights Act året efter, som garanterade rösträtt för alla svarta.

”Det är enbart en fråga om tid. Låt oss enas om en sak: ju tidigare desto bättre”, sade Abraham Lincoln när han presenterade förslaget om trettonde tillägget i kongressen december 1864.

Syd förlorade amerikanska inbördeskriget. Unionen stod som segrare där de riktiga vinnarna var fyra miljoner slavar som fick sin frihet.

Men det tog egentligen över hundra år för vita politiker i södern, speciellt i Mississippi, att slutligen kapitulera.

DET VAR EN NY NATION

Nu, tidig vår 1861, var det bara 85 år sedan de tretton kolonierna i Nordamerika bröt sig loss från Storbritannien, förklarade sig självständiga och bildade USA, Amerikas Förenta Stater. Thomas Jefferson proklamerade stolt i självständighetsförklaringen att ”all men are created equal” trots att han själv ägde slavar.

USA expanderade västerut, bland genom The Lousiana Purchase, där Napoleon sålde ett landområde på 2, 147 000 kvadratkilometer för 15 miljoner dollar. Köpet har kallats världens största markaffär genom tiderna, och när papperen var undertecknade blev USA dubbelt så stort.

Den snabba expansionen skedde också på den nordamerikanska urbefolkningens bekostnad. Indianer drevs bort från territorier där de levt i tusentals år, och ett av många exempel är ”Trail of tears”: 20 000 indianer tvångsförflyttades från sina områden öster om Mississippi-floden och 4 000 dog under vandringen på ”Tårarnas väg” mot det område som idag utgör Oklahoma. Stammar som vägrade lyda den nya nationens herrar och hävdade sin nedärvda rätt till sitt land dödades av militären.

Unionen växte med i snitt en ny stat var tredje år, och strax före årsskiftet 1860 bestod USA av 34 stater. Befolkningen hade ökat med nära 300 procent under 85 år och var nu över 31 miljoner.

Landet som skapades på en enorm kontinent var nytt, möjligheterna oändliga och pionjärandan en förutsättning för en explosionsartad expansion. Men det var en ny nation, skapad av europeiska immigranter, och i det som ibland kallats ett ”gigantiskt demokratiskt experiment”, begicks en rad misstag. När den nya nationen växte fram i en närmast euforisk framstegsanda och blev en ekonomisk stormakt, var förutsättningarna slakten av indianer och ett system av absolut förtryck.

Om slaveriet var en självklarhet vid nationens födelse, en ekonomisk grundval, hade systemet började ifrågasättas av progressiva krafter, och i december 1833 bildades The American Anti Slavery Society.

1790 fanns 700 000 slavar i USA. Nu var siffran fyra miljoner. Enorma rikedomar, främst i den amerikanska södern, hade skapats med slaveriet, men faktum var att hela USA:s ekonomiska expansion byggde på detta system.

Bomull, som producerades i södern och plockades på fälten av slavar, stod för hälften av USA:s exportinkomster. Bomullen lindade in hela USA i ett ekonomiskt välstånd, där mat som producerades i väst skickades söderut och textil- och skofabriker i norr gjorde stora affärer med plantageägarna i söder. Plantageägarna placerade mycket av sina vinster i banker i norr, till exempel i New York.

Den amerikanska södern var nu, 1861, världens största och rikaste samhällssystem byggt på slaveri. Om södern hade varit ett eget land hade det varit det fjärde rikaste landet i världen.

När frågan om slaveriet ställdes på sin spets bestämde sig södern för att de var just dit de ville. När deras rikedomar och livsstil hotades av alltmer högljudda slavmotståndare i norr bildade de sin egen nation.

USA var i det mesta ett bondesamhälle när de tretton kolonierna förklarade sig självständiga 1776 och började forma den nya nationen. Det var ett land av immigranter som i många fall flytt ekonomiskt, politiskt eller religiöst förtryck i sina hemländer. Nu fick de mark, frihet att uttrycka sina åsikter och tro på Gud på sitt sätt utan att förbannas av kyrkans män i svartrockar.

Slaveriet, där vita ägde svarta, var ett system som redan var djupt rotat, och även om inte alla delade de värderingar systemet byggde på, accepterades det och sågs som en ekonomisk nödvändighet.

Men det paradoxala i slaverisystemets tidiga historia i de tretton kolonierna var att det i själva verket gjordes till en institution av en svart man. Anthony Johnson, som föddes i Angola, tillfångatogs och fördes till Virginia, där han såldes till Virginia Company. ”Antonio, a negro”, som stod det i hans papper, arbetade för mat och husrum för en köpman i sju år. Systemet med kontraktstjänare var en form av slaveri, men när de sju åren var till ända var personen fri.

När han blev fri fick han en bit land av den man han tjänat hos och byggde så småningom upp en plantage i Virginia. Han skaffade sig fem kontraktstjänare, men när en av dem gjort sin tid hos honom, bestred han tjänaren John Casors frigivning.

John Casor hade redan börjat arbeta för en vit man i men en domstol i Northampton County beordrade att Casor skulle återvända till Anthony Johnson. 1654 slog domstolen fast att Johnson kunde hålla Casor som slav för resten av hans liv och att Johnson ägde Casor.

John Casor var i lagens mening i Virginia den förste slaven i kolonierna. Även om systemet med kontraktstjänare i sig var slaveri, innebar det faktum att en domstol gav Johnson rätt att äga en annan människa, att Virginia stiftade flera nya slaverilagar och 1705 införde det som kallats The Virginia Slave Codes. Slaveriet, där en vit mans överhöghet och rätt att äga, sälja och köpa en svart, etablerades i alla kolonierna. Slavägarnas rättigheter erkändes när USA bildades och den första konstitutionen skrevs 1787 som började gälla två år senare.

Ett samhällssystem byggt på livegnas arbete försvarades in i det sista av plantageägare, präster och politiker, och en senator i South Carolina sade så här vid ett tillfälle när det kritiserades av dess motståndare: ”Våra slavar är svarta, av en annan och underordnad ras.  Vi har givit dem en högre ställning.”

Eli Whitneys uppfinning The Cotton Gin, en handvevad maskin som separerade bomullsfibrerna från fröna, gjorde att bomullsproduktionen ökade dramatiskt. Tidigare kunde en slav klara att rensa ett halvt kilo bomull per dag. Med The Cotton Gin rensades upp mot 25 kilo per dag. Rikedomarna i södern bara växte.

Hela USA förvandlades under de första 85 åren av nationens existens. Nya vägar och broar byggdes. Eire-kanalen öppnades 1825 och nu fanns en snabbare transportväg från New York till Lake Eire och flera stater i övre mellanvästern. 1830 anlades de första järnvägarna vilket gjorde att postgången blev snabbare. 1846 startades Associated Press och nu blev en nyhet verkligen en nyhet och inte något som hänt veckor tidigare. Industrierna i norr blomstrade tack vare det som ofta beskrivits som ”The American System”, där produktionstekniken förenklades och gjordes effektivare. Produktionen av järn och gruvdriften förändrades tack vare ångdrivna maskiner. Industrialiseringen av USA hade börjat. Det som en gång var ett bondesamhälle, där närmaste granne bodde flera mil bort, förvandlades till ett modernare samhälle och en ekonomisk stormakt. Städerna växte och immigranterna, bland dem många svenskar, anlände i miljontals till Ellis Island i New York.

Det var en tid av förändring: stora snabba steg som gjorde USA till en modern nation. Ett nytt land som var ett experiment, och som 1835 beskrevs så här av den franske historikern Alexis de Tocqueville: ”Storheten med Amerika ligger inte i att landet är mer upplyst än andra, snarare i dess förmåga att rätta till sina misstag.”

Det var en ny nation och den största förändringen innebar kaos, hat, blod och död. Nord ville rätta till ett misstag och nu, tidig vår 1861, ställdes amerikan mot amerikan på slagfältet.

JEFFERSON DAVIS

Ända in i döden, fyra år efter krigsslutet, försvarade han konfederationen. Jefferson Davis dog med övertygelsen att den amerikanska södern skulle vara ett eget land.

Jefferson Davis var president i Amerikas Konfedererade Stater, de elva stater som bröt sig ur USA och gick ut i krig för sin självständighet. Han närvarade inte själv vid konfederationens första kongress den 4 februari 1861, men ansågs ändå vara bäst skickad för arbetet.

Först den 10 februari fick han veta att han valts. En av hans slavar tog emot telegrammet och sprang ut till Jefferson Davis och hans fru Varina i deras trädgård på plantagen i Brierfield, Mississippi.

”Han såg sorgsen ut när han läste telegrammet. Efter ett par minuter berättade han vad det stod och han lät som en man som just fått sin dödsdom”, sade Varina Davis.

Jefferson Davis föddes den 3 juni 1808 i Christian County, Kentucky. Han kom in på West Point men höll på att bli relegerad för olydnad. 1835 ställdes han inför krigsrätt för ordervägran och lämnade armén.

Hans första fru Sarah Knox dog i malaria tre månader efter bröllopet 1835. Davis blev också smittad men överlevde. Han gifte sig med Varina 1845 och paret fick sex barn.

Jefferson Davis var senator i två omgångar, men också krigsminister under president Pierce 1853-1857.

Davis beskrivs ofta som en bleksiktig person med hett temperament, och han kom flera gånger på kant med sina generaler. Hans oförmåga att kontrollera dem sägs vara en bidragande orsak till konfederationens nederlag i kriget.

Efter kriget fängslades Jefferson Davis i två år. När han släpptes vägrade han att begära benådning, och reste istället runt i Södern och höll tal om konfederationen. 1881 skrev han ”The Rise and Fall of the Confederate Goverment”, där han försvarade sig själv och utträdet ur USA 1861.

Jefferson Davis dog i New Orleans 6 december 1889, 81 år gammal.

KAPITULATION

Belägringen av Petersburg var över och Richmond, konfederationens huvudstad, föll 2 april 1865. General Robert E. Lee tog sikte på Danville, Virginia, där konfederationens president väntade. Lee och hans 25 000 män marscherade ut med Appomatox-floden, men unionsgeneralen Philip Sheridan hade fullständig kontroll på dem och ”skuggade” dem hela vägen.

Det var en hopplös marsch. Lees arme hade inga förnödenheter och många av hans män deserterade. Andra föll ihop och blev tillfångtagna. När Lee nådde den lilla byn Appomatox Court House, 14,5 mil väster om Richmond försökte han anfalla en Sheridan-styrka.

Unionen visste det. Lincoln. Grant. Krigströtta, utmärglade konfederationssoldater visste det också.

Nu tvingades Lee inse det.

Kriget var över.

Under några dagar skickade Ulysses S. Grant fredstrevare med kurirer till Robert E. Lee och Lee besvarade dem artigt men avvisande. Till slut, på morgonen den 9 april, skickade Lee en kurir med meddelandet: ”Jag är redo att diskutera en kapitulation”.

Grant hade svår migrän den där morgonen, men när han läste Lees meddelande, sägs det att han började må mycket bättre.

Lee samlade sina närmaste män. Han var sorgsen och uppgiven när han meddelade dem sitt beslut.

”Det finns inget annat för mig att göra än att gå och träffa general Grant, och det säger jag er, jag skulle hellre dö tusen gånger om än att göra det”, sade Lee.

Lee red till McLean House i den lilla byn. Han steg ner från sin häst Traveler och möttes av unionssoldater på verandan som bugade respektfullt för den man som varit deras fiende så länge. Lee visades in i en salong där han fick vänta på Grant.

Klockan två på eftermiddagen den 9 april anlände Ulysses S. Grant.

”Jag vet inte om ni minns det, general Lee, men vi har träffats förr”, sade Grant. ”Vi båda tjänstgjorde i USA:s arme under kriget mot Mexiko. En kväll kom ni över från general Scotts högkvarter till Garlands brigad, som jag tillhörde. Ni gjorde stort intryck på mig.”

”Jag kommer ihåg det tillfället”, sade Lee. ”Jag har tänkt på det ofta, och jag har försökt komma ihåg hur ni såg ut, men jag har inte lyckats med det.”

Efter en trevande men högst artig konversation började de två generalerna diskutera villkoren för konfederationens kapitulation. Lee blev förvånad över de, som han såg det, mycket generösa villkoren i kapitulationen. Lee skulle kapitulera fullständigt, alla konfedererade soldater skulle överlämna sina vapen till unionsstyrkorna. Officererare fick behålla sina sidovapen, sina revolvrar, hästar och personliga tillhörigheter. Grant lovade dem fri lejd hem, förutsatt att de följde de krav som benådningen innebar. Grant beviljade Lees önskan att vanliga soldater fick behålla sina hästar.

Strax efter fyra på eftermiddagen skrev Robert E. Lee under kapitulationen och skakade hand med Ulysses S. Grant. Grant frågade om Lee behövde något mer, och Lee sade att hans män var utsvultna och undrade om Grant kunde hjälpa dem. Grant beviljade 25 000 matransoner.

Det blodiga inbördeskriget slutade med att två gentlemän utbytte artigheter, bockade för varandra och mycket hövligt, för att inte säga respektfullt, diskuterade igenom kapitulationen.

När Robert E. Lee lämnade Appomatox Court House den 10 april eskorterades han av unionssoldater; det var Grants sätt att visa sin respekt för en besegrad motståndare.

En månad senare, den 8 maj, gav den sista konfederationsstyrkan upp i Alabama. 10 maj greps konfederationens president Jefferson Davis nära Irwinville, Georgia.

Konfederationen hade kapitulerat. I alla fall formellt sett.

Konfederationens sista skott avfyrades 22 juni 1865 av CSS Shenandoah mot ett handelsfartyg nära Aleuterna i Berings hav.

Kaptenen på konfederationens fartyg CSS Shenandoah James Wadell fick inte höra att kriget var slut förrän i augusti 1865, när de befann sig på internationellt vatten i Stilla Havet. Då satte han kurs mot England, eftersom han befarade ett åtal för sjöröveri.

Wadell och hans besättning kapitulerade i Liverpool den 6 december, men slapp så småningom åtal.

Södern låg i spillror, sönderslaget och härjat. Konfederationen var krossad och nu skulle utbrytarstaterna bli en del av unionen, av USA.

Abraham Lincoln, som omvaldes till president november 1864 och installerades mars 1865, hade tidigt på våren 1865 planerat hur rekonstruktionen skulle gå till.

Men Lincoln fick inte vara med om att ena USA igen.

På långfredagen 1865, den 14 april, bara fem dagar efter Lees kapitulation i Virginia, gick han på teater i Washington med sin fru Mary Todd. Han var naturligtvis lycklig över att kriget äntligen var slut, men var ändå lite illa till mods.

Tre dagar tidigare hade han en mardröm om att han vandrade omkring i Vita Huset och såg en kropp ligga på lit de parade. När han i drömmen frågade vem det var, svarade någon att det var presidenten, som dödats av en lönnmördare.

”Jag sov inte mer den natten”, sade Lincoln. ”Även om det bara var en dröm, så har den besvärat mig på ett konstigt sätt.”

Kvart över tio på kvällen den 14 april trängde sig sydstatsfanatikern John Wilkes Booth in i presidentens loge på Ford´s Theater och skrek ”Sic temper tyrannis!”, latin för ”Så må det alltid gå för tyrannerna!”. Han avfyrade sin Derringer-pistol och kulan gick in över Lincolns högra öra.

22 minuter över sju den 15 april 1865 dödförklarades Abraham Lincoln.

Vicepresident Andrew Johnson avlade presidenteden och blev den som fick leda det återförenade USA. 1869 förlorade han presidentvalet och i mars 1869 installerades krigshjälten Ulysses Grant som USA:s 18:e president.

KRIGSUTBROTTET

Februari 1861. Unionen hade spruckit. De sju utbrytarstaterna South Carolina, Mississippi, Florida, Alabama, Georgia, Louisiana och Texas bildade The Confederate States Of America. 18 februari installerades Jefferson Davis från Mississippi som dess president. Fyra stater anslöt under våren: Virginia, Arkansas, Tennessee och till slut North Carolina.

Krigshotet hängde över USA som nu var en delad nation. Krigshetsen piskades upp i konfederationen. Men Abraham Lincoln, som var ny president, försökte lugna sina oroliga republikanska partikamrater vid ett tal i Independence Hall i Philadelphia, Pennsylvania.

”Som jag ser saken nu finns det inget behov av blodspillan eller krig. Men om våld används mot oss svarar vi med våld”, sade han.

Det var den 22 februari och Lincoln ville gjuta olja på vågorna.

12 april, knappt sex veckor efter att Lincoln installerats som USA:s 16:e president, blåste stormen upp som kom att härja landet i fyra år.

Unionens federala garnison Fort Sumter i Charleston, South Carolina, var en nagel i ögat för konfederationen; ett nordfäste i en stat som var den första att lämna unionen. Winfield Scott, unionens militäre ledare, rådde Lincoln att offra Fort Sumter. Lincoln hade fått varningar om att konfederationen krävde att unionen skulle ge upp Fort Sumter, men Lincoln framhärdade. När han beordrade Scott att med båt frakta proviant till Fort Sumter och fartygen seglade in Charlestons hamninlopp var det en krigsförklaring i konfederationens ögon.

Halv fem på morgonen den 12 april 1861 öppnade konfederationens styrkor, kommenderade av P.G.T. Beauregard, eld mot Fort Sumter. Kanonerna mullrade i Charlestons hamn. Fortets befälhavare, major Robert Anderson, kapitulerade 34 timmar senare.

Det amerikanska inbördeskriget hade inletts.

Men ingen människa dödades eller skadades i bombardemanget av Fort Sumter. Det enda rapporterade dödsfallet var en häst.

Några dagar senare, den 19 april, när både Lincoln och Jefferson Davis gått ut med upprop om frivilliga och tusentals köade, inträffade de första dödsskjutningarna. Ett regemente från Maine marscherade genom Baltimore, Maryland. Trots att Maryland stannat i unionen var det många i Baltimore som sympatiserade med konfederationen, och det blev upplopp. Fyra soldater dödades.

Då var det som att dammluckorna öppnades och hatet vällde ut. Nu fanns ingen väg tillbaka. Nu fanns bara den fanatiska patriotismen som krossade den nya men splittrade nationen och dränkte den i blod.

Krigets första stora slag stod i nordöstra Virginia. Unionens styrkor på 35 000 soldater, kommenderade av brigadgeneral Irwin McDowell, mötte P.G.T. Beauregards och Joseph E. Johnsons konfederationsstyrka på 30 000 vid järnvägsknuten i Manassas den 21 juli.

Manassas var strategiskt viktig för konfederationen, där de två järnvägslinjerna Orange och Alexandra knöts ihop med Manassas Gap Railroad. Järnvägen var ibland konfederationens enda möjlighet till transporter av proviant eftersom merparten av vägarna var dåliga.

Men Det Första Slaget om Bull Run, eller Det Första Slaget Manassas som syd kallade det, blev ett slag som i mycket visade hur dåligt organiserade båda sidor var. Det här var i krigets öppningsskede, där order inte följdes eller kom försent. Dessutom var förvirringen stor, eftersom många soldater på båda sidor ännu inte hade uniformer. Detta ledde bland annat till att ett unionsbatteri blev slaktat då deras befäl trodde att soldaterna på väg upp på en kulle var unionssoldater och inte konfedererade. Inte långt efter kriget utrustades de konfedererade trupperna med grå uniformer och unionstrupperna med blå.

”Våra män kämpade väl. Problemet var befälen som inte visste hur de skulle styra sina trupper”, sade unionsgeneralen James B. Ricketts om kaoset vid Bull Run.

Konfederationen hade en mäktig försvarslinje, där man använde järnvägen för att transportera förstärkningar, till olika positioner i linjen. Unionen utnyttjade sin överlägsenhet i antalet soldater för att slå hål i försvarslinjen. Detta ställningskrig, som skulle bli så typiskt för kriget, pågick ända till general Thomas J. Jackson försvarade sin position på Henry Hill med sådan kraft i täta formationer att han fick smeknamnet ”Stonewall”.

Två unionsbatterier föll på Henry Hill och när en sista attack från unionen mot Chinn Ridge misslyckades var slaget så gott som över, och ska vi lita till konfederationens analys av slaget flydde unionssoldater med svansen mellan benen.

Konfederationens president Jefferson Davis anlände till Manassas Junction mot slutet av dagen och konstaterade nöjt att hans styrkor vunnit. Men unionen erkände aldrig officiellt att de förlorat slaget.

”Den här generationens politiska fiender stod nu öga mot öga med vapen istället för ord. Förlust skulle vara en stor förödmjukelse för endera sidan, men för syd hade en förlust inneburit att kravet på oberoende förvandlats till tomt skryt”, sade general Beauregard.

Han, Jefferson Davis och alla i syd var övertygade om att första slaget var vunnet; Lincoln och hans yankees i norr hade inget att sätta emot ”frihetskampen” i syd, och nu var det bara en tidsfråga innan kriget var vunnet.

Men Lincoln, mäkta irriterad över debaclet i Manassas, insåg med ens att kriget inte skulle bli en snabb affär där han kunde göra processen kort med rebellerna i syd. Nu organiserades armén om och unionens The Army of Northwestern Virginia blev The Army of Potomac. Winfield Scott avgick som överbefälhavare och ersattes av George B. McClellan.

Winfield Scott, som då var 75 år och en dekorerad veteran från kriget mot engelsmännen 1812-1815 och hyllad för sin offensiv som avslutade kriget mot Mexiko 1847, hade dock i allra högsta grad redan satt sin prägel på amerikanska inbördeskriget.

Han utformade den så kallade Anaconda-planen som imponerade på Lincoln. Taktiken var att blockera alla syds hamnar och ”svälta” ut syd, ta kontroll över Mississippi-floden och bryta upp konfederationen, för att sedan koncentrera stora insatser mot Richmond, som blev konfederationens huvudstad i maj 1861.

Syd hade en över 500 mil lång kustlinje med 180 sund eller vikar och unionen byggde snabbt upp en örlogsflotta. Under kriget köpte man över 400 fartyg och byggde över 200. När kriget började tjänstgjorde 1 500 man i örlogsflottan, men mot slutet av kriget var man uppe i 58 000.

Blockaden av syds hamnar var effektiv även om konfederationen, både med sina örlogsfartyg och sitt artilleri, lyckades sänka ett antal unionsfartyg. Men att ta kontroll över Mississippi-floden var mycket svårare och unionen skulle få kämpa långt in i kriget innan man lyckades skära sönder konfederationen på det sättet.

Unionen använde vintern 1861-1862 för en massiv mobilisering i infanteriet, artilleriet, kavalleriet och örlogsflottan. Vid början av våren 1862 hade unionen 500 000 frivilliga i sina trupper. Disciplinen var fortfarande ett problem och befälen drillade dem så gott det nu gick. Lincoln hade tvingats inse att han inte kunde avvärja hotet från syd med några snabba insatser och mobiliserade nu allt nord hade i manskap, vapen och förnödenheter.

Nord var mycket bättre rustade än syd när konflikten accelererade: norr om Mason-Dixon-linjen fanns en med dåtidens mått mätt en modern infrastruktur, med fabriker som kunde tillverka vapen och krigsfartyg i stor skala, ett relativt sett stort järnvägsnät för trupptransporter, men framför allt en fungerande administration.

När de elva staterna i syd bröt sig loss och startade ett krig ställdes de inför monumentala svårigheter. Visst, patriotismen bar dem en bit, men det visade sig ganska tidigt att syd var underlägsna nord i det mesta. Syd var fortfarande ett bondesamhälle med få riktigt stora städer och knappt några fabriker. I början av kriget, innan nord hunnit blockera alla hamnar med sin Anaconda-plan, importerades vapen från Europa.

Syd var ”den fattiga kusinen från landet”, men patriotism, hat och krigsvilja i kombination med uppfinningsrikedom gjorde att syd bitvis kunde hålla jämna steg med nord under krigets första två år.

Konfederationen slog egentligen ur underläge från dag ett av kriget med färre soldater, färre vapen och sämre organisation. Trots det vanns slaget om Bull Run/Manassas och för Jefferson Davis var det ett tecken så gott som något på att de kunde försvara sin självständighet.

Det här var Jefferson Davis begick ett ödesdigert misstag. Medan unionen mobiliserade allt den hade under vintern 1861-1862, organiserade om armén och bytte ut befäl levde Davis och hans militära ledning i förvissningen om att konfederationen redan krossat unionens stridsmoral.

Lincoln hade redan mobiliserat över en halv miljon frivilliga när Jefferson Davis i januari 1862 utfärdade ett upprop om 400 000 frivilliga. Nu skulle de drillas och lära sig den grundläggande taktiken. Men nord låg före, både i antal soldater och stridskunskap.

NORD INLEDER TOTALKRIG

Lincoln var skoningslös efter Gettysburg. Konfederationen skulle krossas. Manglas ner i ett totalkrig på alla fronter.

Unionen startade en offensiv som lade södern i ruiner. Mordiskt metodiskt, i attack efter attack och raid efter raid, malde man sönder krigsmoralen och patriotismen i södern.

Om amerikanska inbördeskriget tidigare varit positionering, taktik, avancemang och stora slag blev det nu, 1864, en brutal och fullständigt besinningslös demonstration av hur beslutsamma nord var.

När Robert E. Lee retirerade från Gettysburg kom nyheten om att Vicksburg fallit i unionens händer. Efter en 47 dagar lång belägring kapitulerade konfederationsgeneralen John C. Pemeberton till Ulysses S. Grant den 4 juli 1863.

”Vicksburg är nyckeln. Vi kan aldrig avsluta det här kriget utan att ha den nyckeln i vår ficka”, sade Lincoln tidigt. ”Vi kan ta alla hamnar norrut i Mississippi, men de kan fortfarande försvara sig från Vicksburg.”

Nu hade Lee tvingats tillbaka i Gettysburg och unionen började få grepp i öster. Med segern i Vicksburg nådde Lincoln ett av sina viktigaste mål i väster: att skära sönder konfederationen genom att få kontroll över Mississippi.

Abraham Lincoln hade ett mycket personligt förhållande till Mississippi-floden, sedan han som ung arbetat på en pråm som gick från Illinois ända ner till New Orleans

”Vattnets fader går nu obesvärat ända till havet”, sade Lincoln när han fick rapporten från general Grant.

Konfederationen och dess överbefälhavare Robert E. Lee fick nu, efter de avgörande förlusterna i öster och väster, mer inrikta sig på försvar. Visst, Lee gjorde några försök att avancera norr och tog några mindre segrar, men hade sedan aldrig någon riktig chans.

Ulysses S. Grant utsågs till unionens överbefälhavare i mars 1864. Hans strategi var att slå till mot Lee i Virginia i syfte att erövra Richmond. Grants första batalj med Lee var Slaget Om Vildmarken i Spotsylvania County och Orange County i Virgina 5-7 maj, men där bjöd konfederationen mer motstånd än Grant räknat med. Slaget slutade, så att säga, oavgjort. Grant saknade fokus i sin iver att avancera och missbedömde Lees styrka. Historiker har sagt att det var en strategisk seger för Grant eftersom han lyckades ta sig vidare i sin offensiv, men det var en taktisk och moralisk seger för konfederationen.

Det efterföljande Slaget om Spotsylvania Court House var en långdragen och blodig historia. Det utkämpades 8-21 maj och var ett ställningskrig, där Lee skickligt försvarade sig och tvingade Grant att helt enkelt att gå runt staden för att komma vidare.

Lee var erkänt skicklig i en defensiv position, vilket också skulle visa sig i Slaget om Cold Harbor som stod 31 maj till 12 juni. Lee vann faktiskt slaget, men det var hans sista seger.

Grant fortsatte mot Richmond, men stoppades av konfederationens styrkor i Petersburg, drygt tre och en halv mil söder om Richmond och en strategisk viktig stad eftersom flera järnvägslinjer möttes här. Grant gjorde flera försök att ta Petersburg, men lyckades inte bryta igen om försvarslinjerna. När Lee själv anlände inledde Grant inledde en belägring som skulle pågå i drygt nio månader.

Som sagt, unionens taktik var nu att nöta ner konfederationen till varje pris. Grant visste att det bara var en tidsfråga till konfederationen skulle ge upp, och det handlade om tålamod. Samtidigt hade han sina generaler Philip Sheridan och William Tecumseh Sherman som fått direkta order att använda i stort sett vilka medel som helst för att krossa konfederationen.

Sheridan härjade i strategiskt viktiga Shenandoah-dalen i västra Virginia mellan maj och oktober 1864. Han slog tillbaka sydgeneralen Jubal Earlys styrkor, som i juni faktiskt bedömdes vara ett hot mot Washington D.C. Sheridan rensade hela den så viktiga dalen på konfedererade soldater, men han nöjde sig inte med det. Shenandoah-dalen var konfederationens ”kornbod” med många jordbruk och kvarnar.

”Dalen ska bli så ödelagd att inte ens kråka kan hitta något att äta”, var Grants order till Sheridan.

Sheridan inledde då det som kallats ”The Burning”: han brände 2 000 lador, 120 kvarnar, slog ner staket, brände upp vagnar och slog sönder jordbruksredskap. Han brände upp över 400 000 veteskäppor, över 70 000 majsskäppor och 874 tunnor med mjöl.

Samma taktik, fast i större skala, använde William Tecumseh Sherman i Georgia. John Hood gav upp Atlanta 2 september, Shermans trupper marscherade och brände ner staden.

Därefter började Sherman marschera sina 62 000 män österut i Georgia. Målet var kuststaden Savannah.  Den 48 mil långa marschen började den 15 november och 22 december nådde Sherman Savannah.

Sherman mer eller mindre ödelade allt på sin marsch. Han hade fått order av Grant att använda ”brända jordens taktik” och ”skövla obevekligt”.

Shermans trupper delades upp när de härjade Georgia, och när Sherman fick frågan hur han lyckades lokalisera sitt kavalleri, berättade han vad han givit dem för order: ”Bränn en lada eller någonting. Gör som indianerna, ordna lite rök…”

När William Tecumseh Sherman gick in i Savannah var en stor del av Georgia nedbränt och skövlat. Han orsakade skador för 100 miljoner dollar, vilket motsvarar 1,4 miljarder dollar i dagens penningvärde.

Den 22 december skickade han telegram till Abraham Lincoln. ”Dear Sir”, skrev han. ”Jag ger er Savannah, med 150 kanoner och 25 000 bomullsbalar, i julklapp!”

ONKEL TOMS STUGA

När Harriet Beecher Stowe träffade president Abraham Lincoln i Vita Huset 25 november 1862 hälsade han artigt på henne och sade:

”Så det här är den lilla damen vars bok startade detta stora krig!”

Harriet Beecher Stowe, som föddes i Litchfield, Connecticut, 1811 skrev “Onkel Toms Stuga”, en roman om amerikanska slavars villkor. Historien om slavarna Tom, som säljs och transporteras nerför Mississippi-floden, och Eliza, som rymmer från Kentucky och först hamnar i Ohio, sedan Kanada och slutligen Liberia i Afrika, blev mycket viktig.

”Onkel Toms Stuga” publicerades 1852 och förändrade många amerikaners syn på slaveri. Boken sägs vara en starkt bidragande orsak till att opinionen i nord svängde, vilket ledde till slaveriets avskaffande.

I syd hatade man boken, där den beskrevs som rent ”kriminell”.

”Onkel Toms Stuga” blev en storsäljare, och faktiskt den mest sålda boken i USA 1800-talet efter Bibeln.

ROBERT E. LEE

Fem år hade gått sedan han kapitulerade. Det var i maj 1870 och Robert E. Lee talade med den presbyterianske prästen John Leyburn om det amerikanska inbördeskriget, där Lee var den militäre ledaren för utbrytarstaterna som slogs för att behålla slaveriet.

”När jag nu är så långt borta från ett krig för en evig fortsättning av slaveriet, är jag lycklig över att slaveriet är avskaffat”, sade Lee.

Robert E. Lee var konfederationens militäre gigant som personifierade syds uppror mot nord med sina insatser på slagfältet. Han blev en legend i syd och är det fortfarande för många sydstatare, som mer eller mindre helgonförklarat honom.

Men sanningen är att Robert E. Lee lika gärna kunde ha lett unionens militära styrkor under amerikanska inbördeskriget och att han knappast var en uttalad slaveriförespråkare.

Robert Edward Lee föddes i Westmoreland County, Virginia, den 19 januari 1807. Hans far, Henry Lee, var guvernör i Virginia, och familjen var förstås välbeställd. Han tog examen på West Point som tvåa i sin klass 1829. 1831 gifte han sig med sin kusin Mary Custis, som var dotter till George Washingtons styvsonson.

Robert E. Lee växte upp i ett samhälle där folk med pengar ägde slavar, och såg det själv som ett nödvändigt ont, om än omoraliskt och till och med syndigt.

I mars 1861 utsågs han till överste i U.S. First Cavalry. När inbördeskriget bröt ut erbjöd Lincoln honom att ta befäl över unionens styrkor. Lee tackade nej. Han ville avvakta sin hemstas beslut om vilken sida den skulle ställa sig på i den uppblossande konflikten.

När Virginia lämnade unionen i april 1861 accepterade Lee att bli brigadgeneral i konfederationsarmén och ledde sedan Army of Northern Virginia.

Han tog ställning för sin hemstat främst av patriotiska skäl; för Virginias rätt till självbestämmande, mot styrningen från Washington, och vid krigsutbrottet sade han så här:

”Om jag ägde alla slavar i Södern, skulle jag ge upp dem utan kamp för att undvika det här kriget.”

Sedan han lyckats trycka tillbaka de unionsstyrkor som hotade konfederationens huvudstad Richmond, inledde han en offensiv mot nord med varierande framgångar. Efter Slaget om Gettysburg hamnade på defensiven och till slut tvingades han kapitulera till Grant vid Appomattox Cort House i sin hemstat.

Först 1868 beviljades han amnesti av president Andrew Johnson, men fick inte tillbaka sitt medborgarskap. Robert E. Lee blev medborgare USA först 1975, när president Gerald Ford postumt gjorde honom till amerikansk medborgare.

Robert E. Lee var 63 år när han dog den 12 oktober 1870.

SLAGET OM ANTIETAM

Ge mig en seger – snabbt!

Abraham Lincolns order kunde inte missuppfattas, men den som tog emot den var George McLellan. Den här unionsgeneralen var en försiktig, för att inte säga nervös, man.

Lincoln ville kungöra emancipationsförklaringen, och för att vända opinionen i norr behövde han en viktig seger på slagfältet. McLellan tog den, men den blev sannerligen dyrköpt.

Slaget om Antietam den 17 september 1862 blev det amerikanska inbördeskrigets blodigaste dag. Unionens styrka på 75 000 man drabbade samman med konfederationens 38 000. Unionens förluster uppgick till 12 400 man och konfederationens 10 300.

Sammanlagt 3 654 män dog vid Antietam-floden utanför Sharpsburg, Maryland, den där ödesdigra septemberdagen.

Den 22 september kungjorde Lincoln emancipationsförklaringen och gjorde slaveriet till krigets viktigaste fråga. Men han var mycket missnöjd med McLellans insatser och sparkade honom i november 1862.

McLellans obeslutsamhet och, i Lincolns ögon, feghet i Maryland i september, kunde försatt unionen i en ännu bättre position. Visserligen vann McLellan en taktisk, om än knapp, seger vid Antietam-floden, men han hade faktiskt möjlighet att slå ännu hårdare mot Robert E. Lees Army of Northern Virginia.

Med sitt numerära överläge hade McLellan ett ypperligt tillfälle att förfölja Lee när han retirerade, men valde att inte göra det. Vad värre var kände McLellan till Lees planer att avancera mot Washington D.C. och hade kunnat skära av honom tidigare än Antietam.

En konfederationstrupp hade slagit läger i en skogsglänta i Fredrick sent på kvällen den 12 september. Dagen efter, när truppen brutit upp, red en unionskorpral in i gläntan och hittade tre kvarglömda cigarrer inslagna i en bit papper.

Papperet var i själva verket de order Lee givit den här truppen. McLellan hade helt oförhappandes fått reda på hur Lee skulle förflytta sig och hur han delade upp sina trupper.

”Här är ett papper som gör att jag kan piska upp Bobbie Lee”, sade McLellan till sin fältstab. ”Om jag inte klarar det är det lika bra att jag rider hem.”

Till Lincoln telegraferade han: ”Jag känner till rebellernas plan och jag ska fånga dem i deras egen fälla.”

Stora ord som imponerade på Lincoln. Men McLellan, obeslutsam intill vad som betecknades som dumhetens gräns, väntade in i det sista. Hade McLellan agerat direkt hade kriget, enligt amerikanska krigshistoriker, faktiskt kunde varit över 14 eller 15 september 1862.

Nu avvaktade han och det ledde till blodbadet den 17 september.

SLAGET OM GETTYSBURG

Det var tidig morgon den 2 juli 1863 strax söder om den lilla staden Gettysburg, Pennsylvania. Konfederation hade visserligen vunnit en knapp seger dagen innan men Robert E. Lee var knappast nöjd.

Han samlade sina generaler, diskuterade nya strategier och gav bland annat James Longstreet order att attackera två kullar befästa av unionstrupper.

”General Longstreet”, sade han. ”Mina män dör och priset blir ännu högre ju längre kriget fortsätter. Vi är på drift i ett hav av blod. Jag vill det här ska bli det sista slaget.”

Slaget om Gettysburg blev inte amerikanska inbördeskrigets sista slag. Men det blev slaget som avgjorde kriget. Krigsslutet och syds kapitulation skulle inte komma förrän om två år, men efter Gettysburg började konfederationen rämna.

Efter segrarna i slagen om Fredericksburg  i december 1862 Chancellorsville i maj 1863 var Robert E. Lee, om än inte segerviss, så i alla fall optimistisk. En framgångsrik offensiv in bakom fiendens linjer skulle knäcka unionens stridsmoral.

Men Robert E. Lee tvingades gå vidare i kriget utan en av sina bästa generaler. Thomas J. Jackson, den religiöse fanatikern som stred som djävulen själv, skottskadades i armen av en av sina egna soldater i kulregnet i Chancellorsville. Armen amputerades och det fanns gott hopp om att han skulle överleva. Då drabbades han av lunginflammation och dog den 10 maj.

Robert E. Lee fortsatte sin framryckning när sommaren närmade sig. Hans plan var att hitta öppningen för att kunna ta Washington D.C.

Lees organiserade sina trupper i tre kårer med James Longstreet, A.P. Hill respektive Richard S. Ewell och när de tog sig över Potomac-floden i omgångar och in i Maryland var det  en taktisk manöver som förvillade unionens militära ledning. Sydstyrkan spred sig över Maryland när de avancerade mot Pennsylvania. Ordern från Abraham Lincoln var förstås att till varje pris skära av dem, men problemet var att till och med hans bästa spanare hade svårt att hitta dem. Lee var långt inne på nordsidan, ända uppe i Harrisburg, Pennsylvania.

Lincoln tappade tålamodet med unionsgeneralen Joseph Hooker, som i istället för att lyda Lincolns order om en snabb attack mot Lee, valde att förfölja honom mycket försiktigt.

När Richard S. Ewells kår lyckades med flera raider mot unionsgarnisoner, fick Hooker sparken och ersattes av George G. Meade. Meades jakt på Lee började, och Lee samlade sin konfederationsstyrka i Cashtown, en dryg mil väster om Gettysburg.

General Robert E. Lee visste att det bara var en tidsfråga till ett avgörande slag. Men han ville vänta ut resultatet av framryckningen, då han ansåg att ”utvecklingen av omständigheterna” så småningom skulle bestämma var slaget skulle stå.

En brigad från North Carolina i A.P. Hills kår, ledd av brigadgeneral J. Johnston Pettigrew, beordrades att rida mot Pettysburg, och där bestämdes de omständigheter Lee hade talat om.

Omständigheterna blev skor.

Sydstatsarmén led brist på förnödenheter som mat, kläder och skor efter två års strider. En officer i Richard S. Ewells infanteri kom ihåg, att han noterat att det fanns ett ”intressant magasin” när han ridit genom Gettysburg . Han misstänkte att där fanns skor.

I gryningen den 1 juli 1863 ledde brigadgeneral Pettigrew en trupp infanterister mot Gettysburg. En halvmil utanför staden möttes Pettigrew av general John Bufords nordstatskavalleri och strax efter klockan åtta avfyrades de första skotten.

Slaget om Gettysburg började.

Den lilla staden i Pennsylvania förvandlades till helvetet på jorden. 7 863 soldater miste livet och 27 224 sårades i det amerikanska inbördeskrigets blodigaste slag.

De tre dagarna på Culp´s Hill, Big Round Top och Cemetery Hill, där Robert E. Lees 71 000 man i konfederationens arme ställdes mot George Meades 93 000 man i unionsarmén, skulle bereda vägen för unionens slutliga seger i kriget.

Robert E. Lees planer och konfederationspresidenten Jeffersons Davis´ visioner om att attackera i nord och definitivt vända krigslyckan, krossades de tre första dagarna i juli 1863.

Generalmajor Henry Heath attackerade General John Bufords unionstrupp medan båda sidor skickade kurirer med begäran om förstärkningar. Konfederationstrupperna anlände först och pressade tillbaka unionstrupperna till defensiva positioner på Culp´s Hill och Cemetery Hill.

General Robert E. Lee red in i Gettysburg halv tre på eftermiddagen och beodrade Richard Ewell att försöka ta Cemetery Hill om han, som Lee uttryckte det, ”ansåg det genomförbart”. Ewell valde att inte attackera, med hänvisning till att hans män var trötta efter en lång marsch och att det skulle svårt att formera dem.

Under natten fortsatte trupperna från båda sidor att marschera in i Gettysburg och på morgonen den 2 juli ställde konfederationen upp 65 000 man mot unionens 85 000.

Lee beordrade Ewell att attackera Culp´s Hill Cemetery Hill och general James Longstreet att ta Round Top och Little Top där unionstrupperna belägrat sig för att därifrån skjuta över hela slagfältet. Regementen från Texas och Alabama anföll kullarna, nordsidan lyckades försvara sig, men då regementet från Maine inte längre hade någon ammunition slog de istället tillbaka Texas- och Alabama-regementen med bajonetter.

”Vi sprang som en hjord vild boskap”, skrev överste Oates i Maine-regementet efter kriget. ”När jag flydde sprang en man förbi mig som fått halsen sönderskjuten och blodet sprutade. Hälften av mina män hade dött och täckte marken. Jag trampade i blodpölarna…marken var dränkt i blod.”

Robert E. Lee var galen av ilska när Jeb Stuart äntligen red in på slagfältet med sin kavalleristyrka. Jeb Stuart var en av Lees favoriter, men nu hade han definitivt hamnat i onåd.

”Jag har inte hört av dig på dagar och du är min armés ögon och öron”, skrek Lee.

”Men jag har kommit hit med 125 vagnar och alla mina män, general”, sade Stuart.

”De är bara ett hinder för mig nu. Men låt oss inte prata om det mer. Jag behöver din hjälp, generalmajor. Hjälp mig att slåss mot de här människorna!”

Unionens trupper under general George E. Meade positionerade sig vid Cemetery Ridge. Robert E. Lee bestämde sig för att slå till med all kraft just där.

James Longstreet försökte under natten mellan 2 och 3 juli att övertala Lee om att en samlad attack där inte skulle fungera, men Lee hade bestämt sig.

”Fienden är där, general Longstreet, och jag ska slå honom”, sade Lee.

Klockan ett på dagen den 3 juli inleddes Picket´s Charge, som fått namn efter en av de tre generalerna som ledde attacken, George Picket.  15 000 man marscherade i täta formationer mot unionsbefästningen och först verkade attacken vara en framgång. Men när de kommit halvvägs öppnade unionens artilleri eld och kanonerna gjorde stora hål i konfederationens linjer.

”Varenda kanonskott dödade minst tio män”, berättade en unionsofficer.

En unionssoldat kunde inte annat än beundra deras mod och skrev så här om den 3 juli 1863:

”De marscherade på ett storslaget sätt, i perfekt ordning. Deras steg var bestämda, som de trodde att det var odödliga. Vi öppnade jättelika hål i deras kolonner, men deras krossade linjer tycktes inte vackla. Deras fanor vajade när de med stadiga steg svepte fram som en oemotståndlig våg av undergång!”

Unionen höll tillbaka eldgivningen en stund innan unionsgeneralen Alexander Hays ropade att de skulle få se något roligt: han beordrade eld och elva kanoner och 1 700 musköter avfyrades samtidigt.

Unionen grupperade sig sedan runt konfederationens män. En av generalerna, som senare skulle gå till historien av helt andra orsaker, försvarade unionens högerflank vid Cemetery Ridge. Hans namn var George Armstrong Custer, som sedan dödades vid Slaget vid Little Big Horn 25 juni 1876.

Picket´s Charge slutade i ett blodbad, där hälften av Lees män dog, tillfångatogs eller flydde.

”Sekunder blir århundraden, minuter evigheter”, skrev en soldat från Vermont. ”Män sköt varandra i huvudet på bara någon meters avstånd. Där var bajonettstötar, sabelhugg, pistolskott…män på alla fyra som snurrade runt när de träffades. Män föll till marken i blodpölar. Män utan armar eller ben eller huvud. De fasansfulla högarna av döda män bara växte.”

General Lee beodrade Picket att samla ihop en division och göra en motattack, men Picket svarade: ”General Lee, jag har ingen division längre.”

Robert E. Lee gav upp. Slaget var förlorat och det var början till slutet för konfederationen. På kvällen den 4 juli började det som fanns kvar av Lees arme retirera mot Virginia. Lincoln ville att General Meade skulle attackera Lee igen, men Meade orkade inte anfalla utan förföljde honom bara en liten bit söderut.

Konfederationen förlorade mellan 23 000 och 28 000 män i Gettysburg. 4 708 sydstatssoldater dog. Unionens förluster uppgick till 23 000 varav 3 155 döda.

”Gettysburg var priset syd betalade för att de hade Robert E. Lee”, enligt amerikanske militärhistorikern Shelby Foote.

Priset var högt. Trots desperata försök med några vinster mindre i slag hämtade sig aldrig konfederationen från Gettysburg. Det var här syd förlorade kriget och konfederationen nu blev ”The Lost Cause”, det förlorade idealet.

Fyra och en halv månad senare höll Abraham Lincoln ett två minuter långt i Gettysburg vid invigningen av kyrkogården för de som stupade i slaget. The Gettysburg Address är ett av världshistoriens mest berömda tal där han hyllade männen som gav sitt liv för att ”den här nationen ska födas på nytt i frihet” och för att ”styret av folket, genom folket och för folket, inte ska försvinna från jordens yta”.

TAKTIK

När rebellerna från syd drabbade samman med yankees från norr handlade det just om det. Drabba samman i ordets rätta bemärkelse.

Amerikanska inbördeskriget var i mycket ett ställningskrig där taktiken byggde på den europeiska militära traditionen med massiva fältslag. Napoleons infanteritaktik med exakta formationer som i raka linjer avancerade mot motståndarna på öppna fält bildade skola för amerikanska generaler.

Men taktiken, som militära ledare drillats i på West Point och så länge ansetts överlägsen, visade sig bli förödande. Ovilliga, eller för att de helt enkelt inte visste bättre, kunde inte generaler vare sig i syd eller nord anpassa till nya förutsättningar.

De nya förutsättningarna hette modernare vapen.

När kriget bröt ut 1861 var standardgevären i infanterierna på båda sidor flintlåsmusköterna med slätborrade mynningar, som var mycket osäkra pjäser i till exempel pricksäkerhet.

Ett år in i kriget hade flesta soldater på båda sidor utrustats med gevärsmusköter, antingen en Enfield eller Springfield, där mynningen var räfflad. Dessa gevär visade sig snabbt vara överlägsna de opålitliga flintlåsmusköterna i träffsäkerhet.

Jämfört med dagens vapen framstår gevärsmusköterna som rena luftgevären men då, på slagfälten i Virginia, South Carolina eller Tennessee, gjorde den gamla militärtaktiken dem till rena helvetesverktygen.

Man kan som sagt inte beskyllda nord och syds militära ledare för att ha en övertro på den napoleanska modellen, som visat sig så framgångsrik på de europeiska slagfälten; det var den enda tron, den enda och sanna krigföringen. Krig var fortfarande man mot man, om än i stort antal och gigantiska slag.

Taktiken var gammal. Vapnen var nya. Med så mycket eldkraft i slag där arméerna rusade mot varandra i, vad vi anser nu, vansinniga, furiösa attacker, kunde det bara sluta på ett sätt.

I blodbad.

Soldater inte bara dödades. De sköts sönder.

”En .58 mjuk blykula sköts med låg mynningshastighet. När den träffade en överarm, till exempel, klippte den inte av benet som en modern stålbemantlad kula gör. Den slet sönder hela överarmen”, säger till exempel sydstatshistorikern och författaren Shelby Foote.

”På många bilder från kriget kan man se döda på slagfältet med sönderslitna kläder, precis som om någon plundrat dem. De hade i själva verket själva desperat rivit upp rocken eller skjortan för att se var de blivit träffade, och de visste att de skulle dö om de blivit skjutna i magen.”

Syd och nords generaler ansåg att slagen bara kunde vinnas med massiva frontalangrepp där linje efter linje av soldater i tätt packade formationer avancerade mot varandra på slagfälten.

De gick stadigt mot fienden i kulregnet från Springfield- eller Enfield-gevären. M 1857-12 –kanonerna, som kallades Napoleon-kanoner, sköt massiva fyra kilos kulor eller kartescher fyllda med druvhagel. Slagfältet var ett inferno med soldater som slets i bitar av bombardemanget.

Det mest klassiska exemplet på ineffektiviteten i frontalangreppen var ”Pickett´s Charge”, sydstatsgeneralen Robert E. Lees sista desperata försök att slå tillbaka mot unionens styrkor i Slaget om Gettysburg.

På det tre dagar långa slagets sista dag, den 3 juli 1863, ledde general George Pickett en styrka på 15 000 man i en attack mot Cemetery Hill, men den hann bara några hundra meter innan unionens artilleri gjorde ”stora hål” i formationerna med sin beskjutning. I slutet av attacken kastade sig runt 200 man ur Picketts division över en stenmur, tryckte dit sina konfederationsflaggor och slogs man mot man med unionssoldaterna, antingen med gevärskolvarna eller bajonetterna. Halva styrkan i attacken dog, skadades, flydde eller tillfångatogs.

”Allt är mitt fel”, sade Robert E. Lee han retirerade från Gettysburg och bittert insåg att hans taktik misslyckats.

När konfederationen avfyrade de första salvorna mot Fort Sumter i Charleston 12 april 1861 blev reaktionen mycket stark i unionen i norr, där de flesta krävde att Abraham Lincoln skulle agera snabbt för att göra processen kort med rebellerna i syd.

Vare sig nord eller syd var förberedda på krig och nu började man en panikartad kapprustning på båda sidor. Lincoln gick ut med upprop där han sade att han behövde 75 000 frivilliga.

Tusentals frivilliga i syd köade för att slåss för sin heder mot en union som, enligt dem, så föraktfullt trampat på den. Syd var hånat och upprättelsen skulle bara kunna komma om de tog till vapen.

I inledningsskedet av kriget var de patriotiska övertonerna bränslet som tände stridslågan hos båda sidor.  ”Jag utför en enkel plikt som är en plikt mot mitt land och mig själv, och kan ge upp mitt liv om det krävs i det här slaget om frihet och rättvisa”, skrev en frivillig i norr i ett brev till sina närmaste, medan en frivillig i syd uttryckte det så här: ”Jag skulle ge allt jag har för att vara i frontlinjen för den första brigaden som marscherar mot fienden som förgiftar den heliga marken med sin oheliga steg.”

Det var knappast något fel på stridsviljan i vare sig nord eller syd. Problemet låg förstås i att de frivilliga saknade militär träning och erfarenhet. De visste hur man hanterade en bössa och kunde slå någon på käften om det krävdes, men att göra det under organiserade former mot en gemensam fiende var en helt annan sak.

Ett annat till en början mycket stort problem för båda sidor var bristen på utbildade och erfarna ledare. Alla frivilliga bildade en jättearmé men många fall saknades officerer som kunde organisera och beordra dem. I krigets absoluta början tog många civila på sig ansvaret att leda de frivilliga. Män med pengar, politiskt inflytande och social status tog sig an rollen som ledare. Många regementen röstade om vem som skulle bli deras befäl.

”Idag försvagas vår armé av idéer om jämlikhet och oberoende. Män väljer sina egna befäl och förväntar sig att de ska uppföra sig”, sade en officer i 2nd Massachussetts.

Ett exempel på frivilliga som självsvådligt tog på sig ansvaret att leda andra män i krig var Elmer Ephraim Ellsworth. Han ville bli militär men antogs inte till West Point. Vid krigsutbrottet organiserade han en grupp brandmän från New York i ett regemente, men hans första operation blev ett misslyckande. Han dödades i Alexandria, Virginia, i maj 1861.

Ellsworth blev dock nords första krigshjälte, men knappast för sina militära färdigheter, utan snarare för att han var vän med Abraham Lincoln och arbetade på hans advokatbyrå.

Det var alltså tusen och åter tusen stridsglada amatörer med patriotismen glödande i sina hjärtan som drog ut krig, och i bästa fall begåvades de med befäl med fallenhet för eller utbildning i militär strategi. De officerer som fanns räckte inte på långa vägar att leda så många frivilliga.

När officerarna lyckats banka in kadaverdisciplinen  i sina nyorganiserade trupper skickades de ut på slagfälten. Den napoleanska linjära taktiken, med raka linjer av soldater som avancerade ut mot fienden, var inte så svår att fatta för soldaterna. Det var bara att lyda order och lära sig att snabbt uppfatta kontraorder.

Infanteriet skulle, enligt Hardees ”Rifle and Light Infantary Tactics” som var officerarnas bibel, organiseras i linjer, enligt principen axel mot axel. Bakom dessa linjer placerades en linje vars viktigaste uppgift att mota in soldater, som fick stora skälvan och försökte fly, i leden igen.

Målet med avancemang i linje efter linje var att nå fram till fienden och helst sticka ner dem med bajonetter eller klubba ihjäl dem gevärskolvarna. Problemet var, som sagt, att dessa täta formationer luckrades upp av fienden i försvarsställning.

Eldkraften var starkare och pricksäkerheten större med de nya vapnen, och sakta men säkert under krigets gång, när förlusterna blev större, blodbaden fler och fältfortifikationerna och barrikaderingarna förbättrades, tvingades generalerna att överge den rigida taktiken. Linjerna blev inte längre lika strikta.

De nya gevärsmusköterna blev förödande i frontalangreppen. Visserligen var de mynningsladdade, men de var lättare att hantera än flintlåsmusköterna. En skicklig soldat kunde avfyra upp till fem skott i minuten med Springfield, trots att han skulle ta bort omslagspapperet från miniékulan, trycka ner krutet och kulan i mynningen med laddstaken och få dit en tändhatt i avfyrningsmekanismen.

Erfarna skyttar som försvarade sig mot en frontalattack gjorde fiendens linjer allt glesare. Men problem med disciplinen ledde i början till att soldater inte stannade i sin beordrade försvarsställning utan lämnade sina positioner för att rusa mot den attackerande fienden.

Tanken bakom den linjära taktiken var alltså att komma så nära fienden som möjligt genom att anfalla gång på gång och till slut få hål på försvarslinjen. Anfallande soldater lärde sig snabbt att attackera i etapper och vänta ut lägen där fiendens eldgivning minskade samtidigt som de täcktes av skott från sin egna.

Men ju längre kriget pågick, ju mer vapnen utvecklades, desto mer tvingades generalerna på båda sidor anpassa taktiken för både anfall och försvar.

Taktiken med frontalangrepp kom att överges av båda sidor, men vid åtminstone flera tillfällen så sent som 1864, använde unionstrupper den igen. Soldaterna hade order att inte stanna upp och besvara elden, utan marschera stadigt mot fienden för att bryta igenom deras försvarslinje. Soldaterna kommenderades iväg utan tändhattar till sina gevär, men trots att det var rena självmordsuppdraget, lyckades de ibland bryta upp hål i fiendens försvar.

För att kunna slå hål på fiendens försvarslinjer blev manövrar, där trupper till exempel tog sig runt fiendens flanker och attackerade dem bakifrån, allt viktigare. Men det förutsatte disciplin i kombination med snabbhet hos trupperna.

Vapnen blev alltmer avancerade ju längre kriget pågick. Kraven på träffsäkerhet och eldkraft ökade i takt med krigströttheten hos soldater. Mot slutet av kriget kom repetergevären, och nordsoldaterna använde ett Spencer-gevär med en eldkraft på 20 kulor i minuten. I krigets absoluta slutskede lanserade Richard J. Gatling sin handvevade kulspruta. Han hävdade att han var en fredsälskande man som uppfann den för att snabbare få slut på kriget. Dessutom, resonerade han, skulle färre skulle dö eftersom behovet av soldater skulle minska då det bara krävdes en soldat för att avfyra 200 skott på en minut, som Gatlin-kulsprutan klarade…

Medan unionen, nordsidan, till en början inte tyckte att kavalleriet inte var speciellt viktigt utan lät dessa ridande trupper fungera som spanare eller lägervakter, ansåg de konfedererade, sydsidan, att soldater till häst var avgörande för krigslyckan.

Vid krigsutbrottet var södern fortfarande i stor utsträckning ett bondesamhälle, där det viktigaste transportmedlet var hästar. Snabbt byggde konfederationen upp ett kavalleri med frivilliga som tog med sina egna hästar ut på slagfälten. General Jeb Stuart gjorde en imponerande insats med sitt 1st Virginia Cavalry vid Bull Run/Manassas 1861, vilket förstås noterades av unionstrupperna.

Det tog dock lite längre tid för unionssoldater från städer i nord att bli så duktiga ryttare att de kunde prestera på slagfältet, så konfederationen hade faktiskt ett litet taktiskt övertag där i början av kriget.

Konfedererat kavalleri gjorde flera framgångsrika raider mot unionstrupper, som Jeb Stuart när han red runt unionslinjerna i Peninsula-kampanjen 1862 eller när generalerna Nathan Bedford Forrest och John Morgan effektivt störde unionens operationer i väst.

Längre fram i kriget hade dock unionen byggt upp ett numerärt överläge också när det gällde kavalleri. Philip Sheridans kavallerikår kom 1864 att bli mycket viktig för unionen i öst.

Konfederationens kavalleri fick det allt svårare ju längre kriget led. Eftersom unionen kontrollerade Missouri, Kentucky och sedan Tennesse kunde man inte som tidigare skaffa hästar där. Till slut blev syds kavallerister tvungna att stjäla hästar.

Amerikanska inbördeskriget förebådade vad som komma skulle. När de effektivare vapnen kom tvingades både nord- och sydsidan att gräva ner sig i skyttegravar. Amerikanska inbördeskriget blev därför det krig där skyttegravar och fältbefästningar för första gången kom att spela en viktig roll, en krigföring som kom att bli dominerande under till exempel första världskriget.

ULYSSES S. GRANT

”Jag har aldrig förespråkat krig utan att dess ändamål ska vara fred”, skrev Ulysses S. Grant i sina memoarer, som publicerades 1886, ett år efter hans död.

Men väl i krig var han en stenhård hänförare som inte skydde några medel. Grant var Abraham Lincolns favorit. När amerikanska inbördeskriget var som hårdast, när orkanen av kulor och blod var som starkast, klev han fram och blev den militär som vann kriget åt Lincoln.

Men lika brutal och skoningslös som han var på slagfältet, lika ödmjuk kunde han när krutröken lagt sig. Som när han beordrade sina män att inte häckla sydstatsgeneralen Robert E. Lee sedan denne kapitulerat i april 1865.

”Kriget är över”, skrek han. ”Rebellerna är våra landsmän igen!”

Han föddes som Hiram Ulysses Grant i en stuga med två rum i Point Pleasant, Ohio, den 27 april 1822. Han fick slita hårt i familjens jordbruk men drömde förstås om ett bättre liv.

Det var på militärutbildningen på West Point 1839-1843 han fick det namn han sedan gick under: han skrevs av misstag in som Ulysses Simpson Grant, och behöll initialen S.

Han gifte sig med Julia 1848 och längtade efter henne så mycket på sin postering i Kalifornien att lämnade militären 1854. När inbördeskriget bröt ut anmälde han sig dock som frivillig.

Envis och stridslysten som få, vann han en rad slag, och när han kritiserades efter Slaget om Shiloh 1862, då unionen förlorade många män men ändå vann, försvarade presidenten honom.

”Jag kan inte avvara den här mannen”, sade Lincoln. ”Han kämpar!”

Presidenten beundrade honom så mycket att han struntade i ryktena om att Grant drack för mycket.

Han ledde belägringen av Vicksburg, där till slut konfederationen fick ge upp vilket innebar att unionen fick kontroll över Mississippi, han tryckte tillbaka Robert E. Lee i Virginia och i mars 1864 utsågs han unionens överbefälhavare.

Efter kriget blev han republikansk politiker, valdes till president 1868 och omvaldes 1872. Även Grant inte var direkt skyldig, smutsades hans rykte ner av korruptionsskandalerna i hans administration. När han lämnade Vita Huset satsade han på affärer, men förlorade alla sina pengar. Han skrev då sina memoarer ”Personal memoirs”, som gavs ut av Mark Twain året därpå.

Då var redan Ulysses S. Grant död. Han avled, 63 år gammal, i Mount McGregor, New York, den 23 juli 1885.

UNIONEN FALLER SÖNDER

Unionen blev allt bräckligare under första halvan av 1800-talet och började sakta att falla sönder.

Den rasade när Abraham Lincoln valdes till president 6 november 1860. Bara en och en halv månad efter presidentvalet bröt sig South Carolina som första sydstat ut ur unionen. Tio andra sydstater följde och i februari bildade de elva utbrytarna Amerikas Konfedererade Stater, The Confederate States of America.

Om Mason Dixon-Line, gränsdragningen som fastställdes av astronomen Charles Mason och lantmätaren Jeremiah Dixon 1767 efter en tvist mellan fyra kolonier, länge var en slags symbolisk gräns mellan nord och syd, kom den nu att bli som ett sabelhugg rakt genom nationen.

USA delades när det nya började att tränga bort det gamla. Den vita överhöghetens makt i syd hotades när progressiva krafter i nord ifrågasatte dess värderingar och ville hindra dem från att sprida sin samhällsordning till de nya territorierna i väst.

Konfederationen förklarade krig mot unionen; de hade förnedrats av yankees i norr som hade fräckheten att kritisera livsstilen i syd, som de tyckte var som given av Herren själv, och med Gud på sin sida och så mycket rikedom att försvara, tog sydstaterna till vapen. Slaveriet skulle försvaras till varje pris, ända in i döden, och nu skulle ”landsförrädaren” Abraham Lincoln få smaka på syds vrede.

Kompromissernas tid var över. Amerikanska politiker, som så skickligt, taktiskt och noga övervägt, manövrerat landet genom alla konflikthot ända sedan nationens födelse, kunde inte längre hitta politiska lösningar eller få motståndare att motvilligt skaka hand efter långa diskussioner.

Bort från förhandlingsborden. Mot slagfältet. Krig.

Klockan halv fem på morgonen den 12 april 1861 attackerade konfedererade batterier under ledning av general P.G.T. Beauregard unionens befästning i Fort Sumter, beläget på en liten i ö Charlestons hamn. 34 timmar senare hissade Fort Sumters befälhavare, major Robert Anderson, vit flagg.

Tre dagar senare utfärdade en proklamation där han förklarade att han behövde 75 000 volontärer i 90 dagar. Det skulle räcka för att knäcka konfederationen och få de elva staterna att träda tillbaka in i unionen.

Konfederationen, ledda av sin president Jefferson Davis, trodde inte heller på en längre konflikt. Nord skulle få vika sig och låta syd fortsätta vara en egen nation.

Förhoppningarna krossades snabbt. Helvetet på jorden brakade lös på amerikansk mark när landsmän dödade varandra.

En ung nation slogs sönder när gamla och nya ideal försvarades med vapen. Amerikanska inbördeskriget blev det blodigaste kriget någonsin i amerikansk historia.

Kriget var oundvikligt, har det sagts. Det var en krutdurk med en stubintråd som pyrt i 85 år och nu exploderade i hamninloppet till South Carolinas huvudstad Charleston.

Redan 1808 stoppades importen av slavar till USA med en lag som upphävde dess skydd i konstitutionen. och norr om Mason Dixie Line förbjöds slaveriet. Den allmänna uppfattningen bland många amerikaner var att slaveriet snart skulle försvinna i hela landet.

Men redan 1781 förbjöd kongressen slaveriet i det nya nordvästra territoriet, som senare kom att bli delstaterna Ohio, Illinois, Michigan och Wisconsin. 1803 köpte USA det väldiga Louisisana-territoriet av Napoleon och då debatterades det om det skulle bli en så kallad fri stat eller en slavstat. 1820 började systemet med kompromisser. I The Missouri Compromise släppte slavstaten Missouri in i unionen samtidigt med den fria staten Maine. Kongressen fortsatte med samma balansakt, men 30 år senare, med The 1850 Compromise när Kalifornien blev medlem i unionen, upphörde jämvikten. Det var fler senatorer från fria stater än slavstater i senaten. Det löste man genom att ge territorierna i New Mexico och Utah möjligheten suveränitet: de fick rösta om de ville vara en slavstat eller fri stat.

Det här manövrerandet ledde till en rad överenskommelser och kompromisser som för det mesta lyckades lugna både slavägare och slaverimotsåndare. Men när slavägarna och de rika plantageherrarna i söder riktade sina blickar västerut, där USA skaffat sig nya stora landområden efter kriget mot Mexiko, krävdes det en politisk balansakt med yppersta fingertoppskänsla för att lugnet i nationen skulle bevaras.

Den forcerade odlingen av bomull, socker, ris och tobak i södern hade gått hårt åt jorden och plantageägarna ville västerut, till jungfruelig mark för att starta nya odlingar. Den federala regeringen ville naturligtvis att de nya territorierna skulle befolkas och jorden brukas, men tillät inte att plantageägarna tog med sig sina slavar. Slaveriet i södern kunde man stå ut med och det var dessutom skyddat i konstitutionen, men så långt som möjligt ville man att de nya territorierna skulle vara fria från slaveri.

Slavägarna i söder hävdade dock sin lagliga rätt att ta med sig sina ägodelar till de nya områdena. 1854 räckte inte kompromisser och politiska balansakter när landområdet väster och nordväst om Missouri xxxxx. Området, som USA fick dels med The Louisiana Purchase, dels lagt beslag på efter kriget mot Mexiko, delades upp i de två territorierna Kansas och Nebraska i The Kansas-Nebraska Act. Kongressen överlät till nybyggarna själva att rösta om slaveriet.

I Nebraska blev det relativt sett aldrig något stort problem. Några nybyggare tog med sig slavar. Däremot blossade en stor konflikt upp i Kansas. Nybyggare från grannstaten Missouri mutade in land i Kansas-territoriet. Vid omröstningen om slaveriet fick Missouri-senatorn David Atchison, som var slaveriförespråkare,  5 000 missouribor att rida över gränsen och rösta. Detta ”riggade” val gjorde att Kansas blev en slavstat. Slaverimotståndarna vägrade acceptera resultatet av omröstningen och 1855 bildade de sin egen lagstiftande församling och valde en egen guvernör. Nu fanns två delstatsregeringar i Kansas, en pro-slaveri i Lecompton, en anti-slaveri i Topeka.

Konflikten skärptes 1856 med flera väpnade stridigheter i det som gått ner i historieböckerna som ”Bleeding Kansas” och blev ett slags förebud om vad som skulle komma drygt fem år senare. I Kansas slutade det med att slaveriet upphävdes 1859 och staten upptogs som en fri stat i unionen två år senare.

Den 16 oktober 1859 ledde den militante vite slavmotståndaren John Brown, en attack mot en federal vapenarsenal i Harpers Ferry i Virginia. Han ville beväpna slavar i området för ett uppror. John Brown hade slagits mot slaveriförespråkarna i Kansas, hjälpt slavar att fly med ”Underground Railroad” Kanada och hans mål var att upprätta en republik i Virginia för förrymda slavar.

Attacken misslyckades, och sedan Brown hållit gisslan i tolv timmar, greps han. Översten som ledde operationen mot John Brown var överste Robert E. Lee, mannen som sedan kom att leda konfederationens styrkor.

Kompromissernas tid var över. Unionen upplöstes när Abraham Lincoln valdes till president. När han installerades den 4 mars 1861 sade han: ”Mina landsmän, betänk lugnt och väl. I era händer, mina missnöjda landsmän, och inte i mina, ligger den betydelsefulla frågan om inbördeskrig. Regeringen kommer inte att ansätta er. Ni har ingen ed registrerad i himlen att förgöra regeringen, vilken jag har ansvar att bevara, beskydda och försvara.”

Dagen efter fick han en underrättelse från major Robert Anderson från Fort Sumter i Charleston som befarade en kris. Lincoln bestämde sig för att försvara unionens fort.

Sex veckor senare bröt kriget ut.

  • Amerikanska inbördeskriget startade 12 april 1861 vid Fort Sumter, South Carolina, och avslutades 9 april 1865 då sydstatgeneralen Robert E. Lee kapitulerade vid Appomatox Court House, Virginia.  Kriget stod mellan unionen och utbrytarrepubliken konfederationen.
  • Konfederationen, också refererad till som syd, utgjordes av de elva stater som bröt sig ur USA och bildade en republik, Amerikas Konfedererade Stater, 4 februari 1861. President i USA, unionen eller också beskriven som nord, var Abraham Lincoln. Jefferson Davis valdes till president i konfederationen 9 februari 1861.
  • Unionens totala styrkor under kriget uppgick till 2,1 miljoner, men det finns uppgifter om att så många som 2,5 miljoner deltog i kriget på unionens sida.
  • Konfederationen hade 850 000 soldater.
  • Även om konfederationen i april 1862 och unionen mars 1863 införde allmän värnplikt, kom de båda arméerna till största delen bestå av frivilliga genom hela kriget. Konfederationen utfärdade två värnpliktsförordningar i takt med att allt fler deserterade. Ett system där man kunde köpa sig fri från värnplikten infördes samtidigt och blev hårt kritiserat.
  • 618 000 dog i kriget. Dödssiffran för unionen var 360 22, varav 110 070 dog på slagfältet. 250 152 dog av sjukdomar och andra orsaker. Antal döda i konfederationen var 258 000, 94 000 på slagfältet och 164 000 av sjukdomar. ”Kriget utkämpades i slutet av medicinens medeltid”, som en unionsläkare uttryckte det. Sjukdomar som dysenteri, tyufus, malaria, mässlingen och smittkoppor härjade. Många fick lunginflammation. Smittoriskerna vid operationer, som ofta innebar amputationer, var enorm i de primitiva fältsjukhusen.
  • 618 000 döda betyder två procent av den amerikanska befolkningen enligt 1860 års koncensus. Förlusterna i amerikanska kriget var större än förlusterna i alla amerikanska krig sammantaget, från revolutionskrigen på 1700-talet fram till och med Vietnam-kriget
  • Konfederationen hade sin egen dollar och när krigskostnaderna steg tryckte man mer pengar. Mot slutet av kriget var inflationen 9 000 procent. Hundratals mil järnväg förstördes, precis som hälften av alla jordbruksmaskiner. Richmond, Virginia, Mobile, Alabama och Atlanta, Georgia, låg i ruiner.
  • Inflationen i unionen under kriget ökade till 80 procent. Skatterna höjdes och försäljningen av krigsobligationer gav stora inkomster.

Unionen eller konfederationen?

Kentucky hängde på en skör tråd för både Abraham Lincoln och Jefferson Davis. Den var strategiskt viktig för båda sidor med sitt läge som gränsstat mellan nord och syd. Dessutom hade Kentucky en stor personlig betydelse för Lincoln och Davis. Båda var födda här: Lincoln i Hodgenville och Davis i Christian County.

Kentucky var en slavstat, men när kriget bröt ut förklarade man sig neutral. Kentucky blev ett riktigt getingbo och konfederationen gjorde flera försök att ta makten. Lincoln, fortfarande högst kompromissvillig, såg mellan fingrarna och lät till exempel konfederationen skaffa vapen och proviant här. Han gick så långt att han accepterade en slags ”villkorad unionism” när det gällde Kentucky.

”Att förlora Kentucky är nästan som att förlora hela matchen”, sade Lincoln i början av kriget.

Den som höll Kentucky hade ”låset” mellan nord och syd och de viktiga transportvägarna på Ohio River som mynnade ut i Tennesse River, och Cumberland River.

Lincoln hade nycklarna och vred om låset i september 1861 när konfederationsstyrkor gick över statsgränsen från Tennesse och in i Columbus. Då förklarade sig Kentucky sig som en unionsstat.

Konfederationen gjorde flera försök att dyrka upp låset, men efter att Grants federala styrkor tagit Fort Henry och Fort Donelson strax efter gränsen till Tennessee i februari 1862 och Braxton Braggs konfederationstrupper slogs tillbaka av Philip Sheridan i oktober samma år, gav konfederationen upp Kentucky.

Amerikanska inbördeskriget utkämpades till stora delar på två fronter: krigszonerna var The Eastern Theatre, där unionens mål var att ta konfederationens huvudstad Richmond, och The Western Theatre, där det handlade om kontrollen över Mississippi-floden.

Lincoln och hans krigsledning började sakta få kontroll över The Western Theatre under våren 1862. Då sjösatte man sina planer att förstärka sjöblockaden i Richmonds hamninlopp. Samtidigt ville man hitta en ny väg förbi konfederationens försvar och därmed ta Richmond sjövägen.

Peninsula-kampanjen i Virginia föregicks av ett sjöslag den 8 och 9 mars där svensk ingenjörskonst kom att spela huvudrollen.

Slaget vid Hampton Roads, som var det sista sundet på James River innan utloppet till Chesapeake Bay, bukten utanför Virginia, var det första striden mellan två regelrätta pansarfartyg. Konfederationens bepansrade fartyg CSS Virginia slog ut två unionsfartyg första dagen.

Morgonen efter gled ett pansarskepp i halvt undervattensläge, där bara däcket syntes, in Hampton Roads.

USS Monitor var ett nytt slags pansarfartyg, byggt av svenske uppfinnaren John Ericsson, mannen som bland annat uppfann propellern. USS Monitor hade ett roterande kanontorn med 280 millimeters slätborrade Dahlgren-kanoner och ett mindre styrtorn. Monitor var ett smidigt pansarfartyg, jämfört med pansarjätten CSS Virginia, och tanken var att dess halva undervattensläge och snabbare rörlighet skulle göra det till ett svårare mål.

Men det här var Monitors första slag och dess egenskaper hade inte testats tillräckligt. Lincoln hade drivit på om att få ett nytt pansarfartyg och när det lämnade New York för sin jungfrufärd visade det sig knappt vara sjövärdigt.

Hoppet om att Monitor snabbt skulle slå ut Virginia försvann dock snabbt. När besättningen satte igång roteringen av kanontornet fick man inte stopp på det och i kaoset avfyrade man kanonerna nästan som i blindo. Virginia stod emot, gick på grund i ett rev men kom loss. Virginia försökte ramma Monitor som kom undan. När Monitor tog ett skott i siktluckan i styrtornet skadades befälhavaren John Worden, gav ansvaret till en underofficer, men i det kaos som uppstod slutade Monitor besvara elden.

Virginia uppfattade det som att Monitor kapitulerade och drog sig tillbaka. Monitor såg Virginia försvinna och tog det som en seger. Faktum var att Monitor kanske haft en segerchans om det bara fungerat som det var tänkt.

Monitor användes aldrig mer. John Ericssons uppfinning höll inte måttet och sjönk vid en bogsering nyårsafton 1982.

Peninsula-kampanjen fortsatte den 4 april när unionsgeneralen George B. McLellan skulle avancera sin 60 000 man starka Army of the Potomac från Fort Monroe längst ut på Virginia-halvön mot Richmond. Men McLellan var en halsstarrig man som, trots att Lincoln var orolig för att det stora antalet soldater i Virginia gjorde Washington mer sårbart, ville vänta med offensiven. Han befarade att konfederationens försvarslinjer skulle vara för starka. McLellan begärde förstärkning på 40 000 man vilket Lincoln först beviljade. Men konfederationens framgångar i Shenandoah-dalen i västra Virginia, där general ”Stonewall” Jackson blockerade unionens John C. Frémont och Nathaniel Banks, tvingade Lincoln att bryta löftet. Trots sitt numerära underläge – 70 000 män mot unionens 40 000 – marscherade inte unionsstyrkan mot Virginia-halvön.

”Stonewall” Jackson tog enorma risker, men hans list och snabba manövrer i Shenandoah satte skräck i unionen, som befarade att han skulle anfalla Washington. Men ”Stonewall” Jackson tog sina män ned mot Virginia-halvön för att försvara Richmond.

”Den som inte ser Guds hand i det här är blind, min herre, blind!”, sade den djupt religiöse stridsmaskinen Jackson innan han red mot Richmond.

Försvaret av Richmond var avgörande. Främst för att det var konfederationens huvudstad, men också för att unionen hade tagit ett fastare grepp om The Western Theater.

Kentucky var under stadig unionskontroll sedan konfederationen kapitalt misslyckats med sina invasionsförsök. Nu föll New Orleans, Louisiana, i unionens händer den 29 april efter ett massivt bombardemang. Sedan tog unionen tog Memphis, Tennessee 6 juni. Konfederationens enda riktiga starka fäste var nu Vicksburg, Mississippi.

Unionen kunde ha tagit Richmond om det inte varit för den överdrivet försiktige general McLellan. Konfederationen planerade redan i maj att överge Richmond, men det kaotiska Slaget om Seven Pines 31 maj, gav dem nytt hopp.

Hoppet hette general Robert E. Lee, som fick befälet över Army of Northern Virginia sedan Joseph E. Johnston skjutits ner i Seven Pines. Lee väntade in ”Stonewall” Jackson för sitt nästa drag.

Sin vana trogen avvaktade den nervöse McLellan, och återigen inbillade han sig att konfederationen hade alltför stora styrkor för att en attack mot Richmond skulle vara framgångsrik.

Robert E. Lee var visserligen i numerärt underläge med sina 92 000 män mot McLellans 104 000, men det Lee saknade i antal män vägde han upp stridsmoral. Dessutom använde han Jeb Stuarts kavalleristyrkor för en rekognosering, där han red runt unionens styrkor och upptäckte att McLellan till exempel inte säkrat en flank.

McLellans obeslutsamhet kostade unionen Richmond. Nu tryckte Lee tillbaka honom från Richmond. Under Sjudagarsslaget 25 juni till 1 juli 1862, som i själva verket var sex slag, backade McLellan över tre mil ner på Penninsula-halvön. Lee hade till slut en enorm möjlighet att öppna stora hål i unionens försvarslinje men för det behövdes kanoner. Artilleriet kunde dock inte avancera så snabbt på de leriga vägarna, så kanonunderstödet var inte tillräckligt stort.

Lee pressade ner McLellan till Malvern Hill, där McLellan beordrade ett tillbakadragande. Då hade han redan gömt sig på pansarfartyget USS Galena.

Konfederationen förlorade över 20 204 man, varav 3 494 dödades. Unionens förluster uppgick till 15 855, med 1 734 döda. Men det var ändå en slags moralisk seger för Lee och konfederationen: Richmond var räddat och McLellan låg och tryckte längst nere vid James River.

Lee marscherade mot Richmond, stärkt av sin knappa men viktiga seger i Sjudagarsslaget. Generalmajor John Popes unionsstyrkor hade ordern att marschera från Washington D.C. till Richmond och trodde inte sig inte möta något större motstånd med Lee längre ner i Virginia.

General ”Stonewall” Jackson red in bakom John Popes unionsstyrkor och tömde unionens förråd av mat och vapen i Manassas Junction. En mäkta förvånad Pope attackerade Jackson 27 augusti som blev tvungen att ta betäckning.

Dagen efter bröt de tre dagar långa Andra Slaget om Bull Run ut, eller Manassa med syds historieskrivning. Konfederationen hade 12 000 män mot unionens 15 000, men ”Stonewall” Jacksons flankmanövrer tvingade unionen på reträtt. Lees general James Longstreet inledde en furiös attack sedan Popes artilleri misslyckats.

Konfederationen vann en knapp seger vid Första Slaget Om Bull Run/Manassas 21 juli 1861. Lika knapp var den här. Men det var en seger. Lincoln blev oerhört upprörd eftersom förlusten kom i sämsta tänkbara läge politiskt sett. Lincoln var ivrig att kungöra emancipationsförklaringen, men insåg att opinionsläget inte var det bästa efter Lees framgångar.

Lee däremot fick klartecken av en segerrusig Jefferson Davis att marschera norrut, in i Maryland för ett vidare avancemang mot Washington D.C.

Kommentarer inaktiverade.