DIVERSE

Philipson Söderbergs kundmagasin

Nummer 2/2011
Nummer 3/2011
Nummer 1/2012
Nummer 2/2012
Nummer 1/2013
Nummer 2/2013

Spöktåget Publicerad i Magasin Sundbyberg

Se upp för dörrarna. Dörrarna stängs.

För alltid.

Den som kliver på Silverpilen är dömd när tåget far genom natten i tunnelbanan. Döden väntar vid en övergiven station i Sundbyberg.

Silverpilen är tunnelbanetåget som sägs köra sina underjordiska turer då och då. Mitt i natten rullar det in på någon station och skulle någon nattvandrare få för sig att kliva ombord är det kört.

Alla passagerare på Silverpilen är döda. Gengångare. Zombies. Det är fasansfullt. Har Silverpilen väl lurat ombord någon kör de genom tunnlarna utan att stanna.

Ändstationen ligger mellan Hallonbergen och Kista.

Livets ändstation.

Den bleka grymma döden väntar vid stationen i Kymlinge.

Mo-ah-ah-ha-ha. Gengångarna skrattar precis som mordiska spöken i skräckfilmer. Ännu ett offer. Ännu en människa som åkte tunnelbana med döden.

Det här är spökhistorien som fascinerat stockholmare ända sedan 1980-talet. Den har blivit en vandringssägen som berättas, tolkas, förändras och blir ännu hemskare när den berättas vidare.

Självklart är det just bara en spökhistoria. En myt. En vandringssägen. Men stockholmare, och speciellt alla sundbybergare, älskar den.

Det är bara påhitt. En hemsk skröna. Men de finns de som säger att de sett Silverpilen. Hur tåget stannar vid en station när de ordinarie tågen slutat gå. Mitt i natten bromsar det in och gnisslet från bromsarna är hemskt och liksom förebådande.

Dörrarna öppnas och rök väller ut. Där inne sitter gengångarna. De osaliga andarna. De som aldrig fått frid. Det sägs att Silverpilens passagerare är alla de som tagit livet av sig i Stockholms tunnelbana.

Silverpilen rullar in på dödens station i Kymlinge och sedan försvinner det. Alla zombies liksom uppslukas av den sena nattens täta dimma och hamnar i en annan dimension.

Huh. Kalla kårar. Eller hur?

Nu vet du. Du är varnad: kliv inte på ett silverfärgat tunnelbanetåg. Akta dig för Silverpilen.

Okej. Vi lugnar ner oss ett tag. Som vi nämnde är det en spökhistoria. En historia. Påhitt. En skröna. Men låt oss att analysera den och ta reda varför denna vandringssägen uppstod.

Historien tar sin början när norra Järva-banan byggdes i slutet av 1970-talet. Då fanns planer på att bygga en helt ny stadsdel söder om Kista. Tanken var att en hel rad statliga myndigheter skulle flytta till Kymlinge mellan Hallonbergen och Kista, och därför talades det också om att bygga bostäder.

Men planera på en utflyttning skrotades. SL hade dock kommit så långt i planeringen att man lät bygga en råkonstruktion; en grund för en tunnelbanestation för framtida behov. Där finns inga rulltrappor, biljetthallar eller hissar. Det är ett skal.

En spökstation.

Idag kör tåget mot Akalla bara rakt igenom stationen, och det är därför sträckan mellan Hallonbergen och Kista är så lång.

Kymlinge station vid skogsområdet med utsikt över Igelbäckens dalgång i utkanten av Sundbybergs kommun är stationen som SL glömde men som gav upphov till en spökhistoria som aldrig upphör att fascinera stockholmare.

Spökhistorien har sitt ursprung i berättelsen om en ung tjej som var på väg hem från en glad kväll på ett disco. Hon hamnade på Silverpilen. Hon såg passagernas tomma blickar och fick panik när tåget inte stannade vid T-centralen och drog i nödbromsen.

Inget hände. Tåget fortsatte.

Till slut stannade tåget. Hon klev av och såg att det stod ”Kymlinge” på skylten. Hon gick uppför trappan men blev skräckslagen när hon såg att utgången var igenmurad.

Veckan efter hittades hon död i Ursviks skogar.

Spöktåget kallas Silverpilen och namnet har sitt ursprung i det tåg som SL körde mellan 1966 och 1996. Det var ett prototyptåg med åtta vagnar med en kaross av olackerad aluminium.

Sex vagnar skrotades i slutet av 1990-talet. En vagn används idag som turistbyrå i Örnsköldsvik, en annan som övningsvagn på polisskolan i Sörentorp.

Men, som sagt, det är väl inte säkert att de skrotades, enligt spökhistorien.

En kulturredaktör på en kvällstidning skrev om spöktåget. Det dök upp i ett avsnitt av rysaren ”Kalla kårar” i Sveriges Radio i början av 80-talet, och sedan dess har historien berättats om och om igen.

En man berättar till exempel om vad som hände honom vid Näckrosens tunnelbanestation i oktober 1987:
”Jag kom in på perrongen precis när ett tåg gick i riktning mot Akalla. Blev väl rätt sur över att precis blivit ’akterseglad’, när jag ville hem så fort som möjligt och det är långt mellan avgångarna nattetid. Kvar på perrongen var endast jag och ett sovande fyllo.

Efter ungefär sju-åtta minuter hördes ett märkligt väsande, nästan fräsande, ljud inifrån den södra tunneln. Jag hann precis börja fundera över dess orsak när jag noterade att en slags dimma vällde ut och fyllde luften mellan spåret och taket framför mig, och vidare i en spalt, bortemot den norra tunneln.

Efter ytterligare någon minut rullade ett tåg in. Inget ka-dunk, ka-dunk från skenorna, inga pysljud från kompressorerna,…ingenting utom just det dova fräsande ljud jag tidigare hört från tunneln. Synen av detta tåg var också av en sådan art att det omöjligtvis kan ha varit av denna världen. Jag skulle inte påstå att det var helt genomskinligt, men det gav ett aningen transparent intryck. Det verkade också som om det var täckt av ett tjockt lager is trots att det var plusgrader ute. Det utgick också ett svagt vitt sken från vagnarnas övre delar, som nästan såg ut att vara mer uppåtstrålande, än åt sidorna. Inget direkt påtagligt sken inifrån passagerarutrymmena dock, där man bara kunde ana att det fanns någon överhuvudtaget. När tåget fräsande försvann in i den norra tunneln låg fortfarande dimröken fortfarande kvar över spåret i kanske 15 sekunder, och ungefär lika länge var den isande kylan kvar.

Jag stod paralyserad kvar i minst fem minuter. När jag såg mig om var det fortfarande alkisen som var mitt enda sällskap på perrongen. En alkis som alldeles nyssvarit försjunken i djup fyllesömn satt nu med gapande mun och glodde in i väggen med uppspärrade ögon. När han noterade att jag iakttog honom, sluddrade han högt: ’Gå aldrig på den tricken…aldrig! Min polare gjorde det en gång och sen dess har jag aldrig sett honom…”

Huh. Hemsk story.

Men vad säger då SL om spöktåget Silverpilen?

– Spökena är vi väl inte oroliga över, säger Maria Adolfsson som är pressansvarig på SL. Vi bekymrar oss mest över om de har giltigt färdbevis.

Sedan skrattar hon. För det är ju bara en spökhistoria.

Rykten i Sundbyberg har cirkulerat om att stationen ska öppnas igen, men SL säger att de inte har några planer på det. Områdets natur är känslig: i Igelbäcken lever den sällsynta fisken grönlingen, vilket fått miljövänner att protestera mot de byggplaner som presenterats.

Kommentarer inaktiverade.